Protest mot utvisning av cancersjuk

2015-03-02



Tisdag 24 februari samlades ett 50-tal personer utanför flyktingförvaret i Kållered för att visa sitt stöd till Masoud Salhei och hans familj. En lista med 400 namn –  som krävde att utvisningen av familjen Salhei skulle stoppas –överlämnades till Migrationsverkets Joakim Adriansson. 

 De protesterande framförde att Migrationsverket behandlat Masoud Salhei och hans familj inhumant, med tanke på att de från början och vid alla tillfällen har samarbetat. Till och med när Masoud skulle få besked om överklagan på beslutet och blev kallad till Migrationsverket, gick hela familjen dit. Framför sin 4-åriga dotter och sin fru blev Masoud arresterad och bortförd av polis. Detta hände trots att Masoud många gånger har sagt att han samarbetar och lyder lagen. Migrationsverket menar att Masoud har sagt att han inte vill åka till Italien, och att det var av denna anledning han arresterades. Nu är det gått en dryg månad sedan Migrationsverket splittrade familjen som satte den i en ohållbar situation. 

 Masoud är sjuk och har problem med njurarna. Han fick tid för röntgen på Sahlgrenska, men istället för sjuktransport och dropp blev det polisbil och handklovar. Eftersom Maosud har mycket svår värk i sina njurar accepterar han ändå att forslas på detta sätt.  Men helt plötsligt säger Migrationsverket att han inte får komma till sjukhus, och anledningen som uppges ”logistiska skäl”. I detta har Migrationsverket svikit allt ansvar  för Masouds hälsa. 

 En viktig anmärkning i ärendet är att denna hantering av Masouds ärende strider mot EU-lagen. Enligt den ska familjen inte skickas tillbaka till första landet dit de kom undr sin flykt,  utan får lämna sin asylansökningen i det land de befinner sig i. Tyskland följer denna lag och skickar inte tillbaks familjer men svenska Migrationsverket har varit tyst om det och beslutar efter den gamla och utdaterade Dubblinförordningen. 

 Masoud har gått ner i vikt. Han har ingen matlust, han har värk i sina njurar, han är orolig över sin familjs situation, khan an inte sova… akan, Mahrokh, är gravid i vecka 16 och deras advokat har lämnat in intyg på hennes graviditet. Mahrokhs hälsotillstånd, oro och det ensamma ansvaret för hela familjens överlevnad är inte bra för varrken henne själv eller hennes baby. Parmin, Masouds dotter har varit en glad och pigg tjej. Hon är väldigt familjekär, och speciellt fäst vid sin pappa. bunden till sina föräldrar, och särskilt till sin pappa. Hon har gått på förskolan i 7 månader och lärt sig svenska och hittat kompisar. Från den dagen Migrationsverket har skilt föräldrarna åt framför hennes ögon är hon rädd och orolig Hon vågar inte vara utan sin mamma, hon faller i gråt utan särskild situation, och de första dagarna när hon fråntogs sin pappa längtade hon efter honom och frågade när han kommer hem, och undrade varför de hade fängslat hennes pappa. Nu är hon mest rädd och oroligt och måste hela tiden ha sin mamma nära sig. 

 Under tiden som de varit här i Sverige, vilket är betydligt längre än de 6 månader och 10 dagar som Dublinkonventionen ska gå för att kunna ansöka om asyl i andra landet var de vid ett tillfälle hemma hos Mahrokhs moster. De hade lämnat hennes adress också till Migrationsverket. Men detta förbisågs, och nu är Mahrokh och dottern Parmin utan bostad. Varje dag hjälper en familj till med att ge dem ensovplats. 

 - Vi vågar inte komma tillbaka till mostern, eftersom vi vet att Migrationsverket kan komma dit och hämta oss, säger Mahrokh.

Masoud har i Iran varit aktivist för Arbetarnas rättigheter, och pga sina aktivitet mot den Iranska regimen blev han och hans familj hotad. Masoud kände att hans och hela hans familjs liv var i fara, hittade han kontakter till Italienska ambassaden och köpte sitt 10-dagars Italienska visum (vilket kostade honom ofantligt mycket) och tog sig och  sin familjen ut från Iran. Han trodde att de i Sverige skulle vara i säkerhet, eftersom ”Sverige värdesätter människorätt”. 

 Rättvisepartiet Socialisterna deltog i protesten, och observerade att ett stort engagemang finns för Masoud bland grannar, kamrater och andra sympatisörer Den 6 mars lämnar Italien besked till svenska Migrationsverket om hur man kommer att agera i frågan. Om inte det räcker med de 400 namn på protestlistan, förordar Rättvisepartiet Socialisterna mer bestämda åtgärder. En sak som visat sig fungera i liknande fall tidigare är fysiska blockader av det ställe från vilket utvisningen väntas ske. Då gäller dock snabba telefonkedjor, för de verkställande har visat sig allt mer inbilska i sina försök att forsla personer till flygplatser. Beslut har tillkännagivits med mindre än timmar kvar till utvisning, och bortförandet har skett i lönndom i under förespegling att vara t.ex. ambulansresor. 

 På längre sikt gäller att kämpa för ett samhälle fritt från krig, terror och förföljelse. Det gäller att kämpa för ett samhälle där ingen tjänar på splittring inom arbetarklassen – splittring som bl.a. baseras på den befängda tanken att människor med ett visst ursprung inte skulle ha rätt att vistas här eller där. En tanke som underbyggs av rasistiska strömningar och partier. Rättvisepartiet Socialisterna kämpar för ett sådant samhälle – ett rättvist, socialistiskt samhälle.




Kvinnodagen närmar sig

2015-02-28

 När Internationella kvinnodagen 2015 närmar sig står kvinnorörelsen inför stora uppgifter. Historiska segrar har genom åren vunnits. Några av dessa har tryckts tillbaka av patriarkatet. 

 

Kvinnor har i allmänhet lägre löner. Kvinnodominerade yrken har lägre status. Kvinnor är underrepresenterade på maktpositioner. Kvinnor möts hela tiden av normer för hur kvinnor ”ska” vara. Våldet mot kvinnor – i form av våldtäkter, fysisk misshandel, psykisk misshandel, könsstympning och mord fortsätter. 

 

På sistone har framförallt två frågor hamnat i fokus hos mainstreammedia:  Dels näthatet mot kvinnor. Kvinnor får utstå hatiska meddelanden och grova hot i en omfattning som mycket större än den för män. Dels kvinnlig könsstympning. Detta brutala sätt för patriarkatet att ängsligt sätt för att behålla sin makt är ett övergrepp på kvinnor som är så fruktansvärt att en nästan saknar ord för att beskriva sina känslor för är någonting som pågår här i Borås, här i Sverige, här i världen. Åter är kvinnodagen här, och vi kan konstatera att inte så mycket har förändrats. Kvinnor har i allmänhet lägre löner. Kvinnodominerade yrken har lägre status. Kvinnor är underrepresenterade på maktpositioner. Kvinnor möts hela tiden av normer för hur kvinnor ”ska” vara. Våldet mot kvinnor – i form av våldtäkter, fysisk misshandel, psykisk misshandel och mord fortsätter. 

 

Speciellt näthatet mot kvinnor uppmärksammats. Kvinnor får utstå hatiska meddelanden och grova hot i en omfattning som mycket större än den för män.

 

Det är viktigt att ifrågasätta och förändra folks attityder, kämpa mot diskriminering, försvara rätten till abort och förändra lagstiftningen kring våldtäkt – så att det inte alla domar blir frikännanden.

 

Samtidigt är dessa frågor kopplade till klassamhället. De största problemen för många kvinnor hänger ihop med att deras yrken är underbetalda. De hänger ihop med osäkerhet på arbetsmarknaden. De hänger ihop med att den offentliga servicen blir allt sämre och utsatt för privat vinstjakt. De hänger ihop med svårigheten att få bostad till rimligt pris. De hänger ihop med att många bostadsområden blir allt mer slitna och nedgångna


Dessa problem kräver kampDet räcker inte att bara säga att alla är lika mycket värda. Vi måste tillsammans, både kvinnor och män, kämpa varje dag för att motverka kvinnoförtrycket. Vi måste kämpa mot det system som köper kvinnlig arbetskraft billigt och säljer deras kroppar i reklam, film och tidningar. Vi måste kämpa mot det system som avskedar vårdpersonal, stänger förskolor samt ger kvinnor mindre i både lön och pension.

 

Det är viktigt att ifrågasätta och förändra folks attityder, kämpa mot diskriminering, försvara rätten till abort och förändra lagstiftningen kring våldtäkt – så att det inte alla domar blir frikännanden.

 

Sjukhuset är en stor arbetsplats för kvinnorna i Borås. Sjukhuset blir ständigt utsatt för nedskärningar. Nedskärningarna och bristen på resurser leder till att personalen stressade, utbrända och på andra sätt sjuka. Eftersom många i personalen är kvinnor, blir det kvinnor som drabbas. 

 

Dessa problem kräver kampDet räcker inte att bara säga att alla är lika mycket värda. Vi måste tillsammans, både kvinnor och män, kämpa varje dag för att motverka kvinnoförtrycket. Vi måste kämpa mot det system som köper kvinnlig arbetskraft billigt och säljer deras kroppar i reklam, film och tidningar. Vi måste kämpa mot det system som avskedar vårdpersonal, stänger förskolor samt ger kvinnor mindre i både lön och pension. Vi måste kämpa mot handeln med kvinnors kroppar, oavsett om det gäller prostitution, surrogatmödrskap eller något annat. 


IS värvar i Borås

2015-02-25

IMG_1946-0

För ett tag sedan omkom de första boråsarna som åkt för att kriga för Islamska Staten, IS. Det var först i samband med detta som polisen blev varse att det föregår rekrytering till IS i Borås.

Nu inleder kommun och polis ett samarbete för att, som det heter, ”arbeta mot våldsbejakande extremism”. Exakt hur arbetet ska gå till vet ingen ännu, då projektet ”är  inne in i uppstartsläge, men vi håller på att samla så mycket information det går”, som  kommunens säkerhetschef Bo Hansson uttrycker det.  Hittills har hunnits med ett möte med Säpo som handlade om ”våldsbejakande extremism”.

Mellan 250 och 300 svenskar befinner sig enligt Säpo i Syrien och Irak, där de strider för terrororganisationer som Islamiska staten (IS). Mellan 40 och 80 personer ska ha återvänt till Sverige. Dessa är nu hårt bevakade och Säpo hävdar att det finns en hotbild mot Sverige.

Den senaste tidens debatter kring IS och unga svenska muslimer som åker för att ansluta sig till denna högerextrema organisation, har kommit alldeles för sent och förs av fel personer. Kommunalrådet Rasmus Persson (C) i Örebro gjorde nyligen ett uttalande om att IS-krigare som återvänder bör få jobb och terapi.
Detta är ett utspel i ett läge när många i Örebro är oroade över de senaste årens utveckling och diskuterar om hur de ska kunna hindra fler från att åka, samt de som är oroliga efter att ha fått hot riktade mot sig efter att ha visat sitt motstånd mot IS. Perssons parti har legat bakom de senaste åtta årens hårda attacker både på arbetsmarknaden och i ¨välfärden, vilket visar på hans hyckleri.
Kritiken mot hans uttalande har inte låtit vänta på sig. Vissa inom etablissemanget menar att detta kommer att få konsekvensen att fler ansluter sig till IS, medan andra menar att jobben borde gå till de laglydiga. Det första argumentet är inte sant – att påstå att människor skulle åka och begå krigsförbrytelser för att få jobb är verklighetsfrånvänt, men även de som menar att jobben ska gå till ”skötsamma” personer gör populistiska poänger, vilket visar på viljan till att splittra arbetare utefter religiösa och etniska skiljelinjer.
Framförallt kommer kritiken mot förslaget från dem vars vänner och släkt befinner sig i de områden som hotas av IS. Jobb och utbildning ska vara i förebyggande syfte.

Det konkreta förslag som regeringens projekt mot extremism, under ledning av Mona Sahlin, har lagt fram är nödtelefoner för föräldrar som är oroliga över att deras barn ska ansluta sig till terrororganisationer.
Andra förslag är mer resurser till polisen och stöd till avhoppare. Men faktum är att de föräldrar som inte vill att deras barn åker och krigar ofta blandar in imamer och representanter från de muslimska samfunden.
Om vänner, familj och muslimska auktoriteter inte kan övertala unga från att ansluta sig till IS, hur ska då Mona Sahlin kunna göra det? Hon är representant för det etablissemang som har svikit ungdomen och som nu dras in i kriminalitet och religiös extremism eftersom de har tappat framtidshoppet. En viktig grogrund för att IS kan rekrytera i Sverige utgörs av den hopplöshet som har skapats av högerpolitiken, med privatiseringar, nedskärningar, bostadsbrist, trångboddhet och arbetslöshet.
Från politiskt håll talas det ofta om ”utanförskap”, och när det gäller rekryteringen till IS stämmer det in väl. I förorterna råder det en betydligt högre arbetslöshet jämfört med den generella arbetslösheten. I vissa områden kan så många som 87 procent inte klara kunskapsmålen i de kommunala grundskolorna. Samtidigt pågår en hets mot muslimer och islam med de europeiska rasistpartierna i spetsen, vilket underlättar för jihadister att vinna sympatier.

Diskussionen i media och bland politiker handlar om individen: Föräldern som tillät eller inte kunde förhindra sitt barn från att åka och kriga, eller förbrytaren som återvänder och är farlig. Men lite sägs om hur dessa 300 kunde hamna hos IS. 
Frågan är också hur dessa debattörer kommer att påverka de som funderar på att ansluta sig. Vilken effekt har det när borgerliga tyckare som journalisten Per Gudmundson eller terrorforskaren Magnus Norell, som båda får en stor plats i debatten, manar till hårdare tag från statens sida? Dessa förslag kommer att slå mot fler än de debatten riktas mot – till exempel de kurder som idag ansluter sig till motståndskampen mot IS. Vad händer när exempelvis de kurdiska massornas kamp för bättre liv riktas mot oljebolag och storföretag? Risken blir då att terrorstämpeln mot kurderna dammas av.
I Danmark vill den danska regeringen och högerpartierna ändra lagen för att de som åker och ansluter sig till IS och liknande grupper i Irak och Syrien ska kunna åtalas för landsförräderi. Detta i samma land som har fängslat kurder som har samlat in pengar till den kurdiska motståndskampen.

Rättvisepartiet Socialisterna har sedan tidigare drivit frågan om trygghet och mot gängkriminalitet. Både kring den problematiken och i diskussionen om IS-rekrytering är den viktigaste orsaken till den att ungdomar har tappat tron på framtiden. Det finns även en ekonomisk aspekt i varför unga ansluter sig till IS eller kriminella gäng i Sverige. De som strider för IS får 4 000 kronor i månaden som de kan skicka till familjen i Sverige (vissa legosoldater för IS kan få tio gånger så mycket betalt). Med den höga ungdomsarbetslösheten, särskilt i förorterna, och många familjer som lever på låga inkomster kan ungdomar i dessa jihadistgrupper se en chans till att ta sig ur hopplösheten med en förhoppning om ett bättre liv även ekonomiskt.

Behovet av en kämpande arbetarrörelse är slående. Fackföreningsrörelsen skulle kunna driva kampanjer mot all form av högerextremism, för rätten till bland annat jobb samt att erbjuda hjälp till de familjer som behöver stöd om deras unga överväger att ansluta sig till terrorister.
Stödet till IS kommer också ur imperialismens krig och förtryck. Till och med Göteborgs-Postens liberala ledarsida pekar ut ”västerländska bomber” och stöd till diktaturer som viktiga orsaker. Att kämpa mot IS rekrytering är att också ta strid mot högerpolitik, kapitalism och imperialism.


IS värvar i Borås

2015-02-25

IMG_1946-0


Blodshämnd – inte giltigt skäl för asyl?

2015-02-18

IMG_1893

En familj som kommit från Albanien till Borås för att söka skydd från blodshämnd beviljas inte asyl.

Blodshämnd handlar om att släktingar till en dräpt person ska hämnas genom att dräpa gärningsmannen och dennes släkt eller delar därav. Blodshämnd är ett primitivt sätt att utöva rätt, och har förekommit hos nästan alla folkslag, över hela världen, någon period under historiens lopp – och förekommer än idag. Albanien är ett av de lander där denna primitiva form av rättsskipande förekommer.

År 2012 flydde familjen till Borås från ett liv i fruktan i Albanien. Det var hot om blodshämnd som drev dem från hus och hem, till att komma ända hit.

Hämnden har dock följt med familjen till Sverige. På nyårsafton 2012 blev den 12-årige pojken i familjen skjuten och knivhuggen. Mamman har drabbats av en obotlig cancer, som sitter på tre ställen i överkroppen. Hon behandlas med cellgifter och strålning – något som hon inte skulle ha möjlighet att få i Albanien. Dels av ekonomiska skäl – vård och medicin är dyrt – dels av det faktum att hon skulle riskera att bli överfallen och mördad så fort hon visade sig. Men mest av allt oroar hon sig för barnen.

– Jag begår hellre självmord här än att mina barn skickas tillbaka till Albanien. Hellre det än att utsätta barnen för faran att åka dit, säger mamman.

Men nu ska alltså familjen utvisas.

– Blodshämnd är ett komplext problem, säger Migrationsverkets presstjänst till Borås Tidning. Som skyddssökande för blodshämnd har en ännu mindre chans att få stanna i Sverige jämfört med folk som flyr från exempelvis krig, politisk förföljelse eller tortyr. Rättvisepartiet Socialisterna ser med stort ogillande på att människor utvisas till en säker död och lidande oavsett om det gäller krig, svält, tortyr, förföljelse av etniska, religiösa, politiska eller sexuella minoriteter. Sverige är ett rikt land. 275 miljoner kronor per dag gör storbankerna i vinst. Så varför pratar politikerna om tomma lador? Varför finns det inte pengar till att låta den albanska boråsfamiljen stanna?


Och apropå det…

2015-02-03

”Tänk dig att ditt liv hänger på att du får en ny njure och att du ser någon gå förbi dig i kön genom att betala ur egen ficka. Sådana berättelser kopplar vi till u-länder och USA, men inte till Sverige. Men när det gäller din psykiska hälsa så är det egentligen exakt så det är här. De rika har alltid kunnat betala för att träffa en psykolog medan de fattiga snällt får vänta i landstingskön. Till skillnad från annan vård är psykologbehandling inte subventionerad. Resurserna är för knappa inom den offentliga vården och därför skapas en marknad för dem som kan betala.” Rota Hakimnia i ETC.

i ETC.

Läs mer här:

http://www.etc.se/ledare/psykisk-halsa-en-klassfraga


Nedskärningar skördar liv

2015-01-30

IMG_1847-0
De konstanta nedskärningarna inom psykiatrin leder till en snabbt förvärrad situation för såväl anställda som brukare.

Sjukvården i Borås fyller inte de behov som finns. På ett flertal grenar av verksamheten leder otillräckliga resurser till att anställda, patienter och anhöriga råkar ut för saker som inte skulle behöva hända.

 

Att Södra Älvsborgs sjukhus (SÄS) i Borås drabbas av överbeläggningar och inställda operationer är inget nytt. För det första finns det en ständig brist på sjuksköterskor – både på medicinavdelningarna, på kirurgin och inom psykiatriverksamheten. Detta ställer till problem året runt för personalen och för patienterna. Och varje jul/nyår samt sommar blir denna brist ännu större.

 

Detta drabbar förstås både personalen och patienterna. Många sköterskor drabbas av fysiska och psykiska stressjukdomar. De tvingas jobba övertid, och de känner starka olustkänslor av att inte kunna finnas till så mycket som de skulle vilja för patienterna. De får för lite sömn, toalettpauser hinns inte med. Även kost och motion blir underprioriterade områden samtidigt som stressen ökar – vilket i sin tur ökar risken för att de drabbas av sjukdomar, som skulle behöva ytterligare fler vårdplatser och ännu mer pengar.

 

Att patienter som utsätts för onödigt lidande, vårdskador och i vissa fall till och med dör som en följd av resursbristen borde vara oacceptabelt.  Det är något som återkommer varje jul/nyår och varje sommar. Det är alltså inget oväntat problem. Men eftersom inga pengar skjuts till, är detta någonting som regionledningen kallt räknar med.

 

En annan följd är överbeläggningar:

– Våra 254 vårdplatser för de kroppsligt sjuka skulle behöva vara 290, säger Lars Rex, chefsläkare.

På de psykiatriska avdelningarna är läget ännu värre. Tvåbäddsrum har blivit fyrbäddsrum. Och inte genom att bygga ut tvåplatsrummen – utan genom att helt enkelt köra in två extra sängar i ett tvåbäddsrum och måla extra siffror på väggarna.

  • Människor som befinner sig i en krissituation ska verkligen inte behöva dela rum med ens en enda annan person. Den behöver lugn och ro för sitt tillfrisknande, säger en mentalskötare på en av de låsta avdelningarna till Offensiv.

I takt med att personalbristen ökat har även bältesläggningarna kommit tillbaka. Den var bannlyst ett tag, men i takt med att resurserna minskat  har den blivit vanlig.

 

På Island är bältesläggning förbjudet. Istället finns ett s.k. insatsteam. Ett insatsteam bestående av en grupp på fyra sköterskor med specialistkompetens inom krishantering, som dessutom är fysiskt starka, vilket innebär att de kan hålla en våldsam eller självskadande person utan att bruka våld.  Insatsteamet ska kunna vara på plats på 30 sekunder och prata patienten till sans och hålla fast denne i de 3-30 minuter som ett krisläge brukar ta. Att brotta ner en psykiskt skör, skrikande och protesterande patient på golvet, spänna fast henom med bälten över hela kroppen, på en brits i ett stort, kalt rum är djupt traumatiserande, och är inte något som för läkningsprocessen åt rätt håll. Även för de vårdarbetare som spänner fast den maktlösa och förtvivlade patienten blir upplevelsen ett trauma.

– Det är ingen uppgift för oss vanliga skötare. Jag trodde att det skulle kännas mindre obehagligt efter första gången, men varje patient är en ny människa. Det är obeskrivligt hemskt, säger en mentalskötare som Offensiv talat med.

 

Patienter skrivs ut för tidigt, vilket – i bästa fall – leder till att de tvingas tillbaka efter kort tid. I sämsta fall leder det till att de avlider redan i hemmet – eller innan de ens kommer dit. Detta gäller såväl patienter från somatiska som psykiatriska avdelningar.

En ung kvinna som tvångsvårdats inneliggande på psykiatrisk avdelning – men lyckats rymma – befann sig i bara strumplästen ute i decemberslasket, lutandes över räcket till en av broarna över Riksväg 40 i Borås, inte långt från sjukhuset. Hon hindrades från att hoppa av en förbipasserande person, som tog tag i henne, höll fast henne och pratade med henne tills polis kunde tillkallas av ytterligare en förbipasserande.

– Ja, detta var ju inte direkt den första i år, om man säger så. Men det var ju tur att idag var en sån dag vi hann fram innan hon hoppade. Annars får vi skrapa upp dem från asfalten, säger en av poliserna till Offensiv.

 

-Det är ju själva fan att de inte kan hålla koll på sina patienter däruppe, fortsätter han och nickar bort mot Brämhultsvägen, där Barn- och Ungdomspsykiatrin ligger.

 

Polisens syn på saken lämnar en del i övrigt att önska. Istället för att skuldbelägga personalen, menar Rättvisepartiet Socialisterna att felet ligger högre upp. Vi tycker att en på allvar bör ställa sig frågan om varför folk med självskadande beteende lyckas ta sig ut. Hade läkaren tid att sätta sig in i fallet, när flickan blev inskriven? Hade hen fått tid att sätta sig in i flickans situation – eller hade hen p.g.a. alltför stor arbetsbelastning tvingats hasta igenom fallet? Hade hen av stress missat viktiga tecken på hur dåligt flickan mådde? Och hur såg det ut bland personalen som fick ta hand om flickan när hon blivit inskriven? Fanns tillräckligt med personal för att kunna ge extravak till alla som behövde – eller var de underbemannade, precis som på resten av sjukhuset? Har det funnits tillräckligt med ekonomiska resurser i samhället för att utbilda studenter i frågan? Har det funnits nog med ekonomiska resurser för att anställa folk med rätt utbildning? Har personalen fått vara fastanställd på en och samma avdelning tillräckligt lång tid för att lära känna avdelningens rutiner och dess eventuella brister?

När en person bedöms vara en risk för sig själv ska hen ha extravak – det betyder tillsyn dygnet runt, att hela tiden ha en personal på högst två meters avstånd, vare sig patienten sover eller gör toalettbesök. Varför den just den här flickan inte satts på extravak kan ingen veta utom de ansvariga själva, och de har tystnadsplikt gällande alla sina patienter.

– Av hänsyn till sekretesskäl och den personliga integriteten uttalar vi oss inte i enskilda fall, förklaras från sjukhusledningens sida.

Men oavsett vad som orsakade just den här rymningen – undermålig bedömning p.g.a. att inskrivningen sköttes av en en stressad stafettläkare – eller bristande   uppsyn p.g.a. underbemanning på avdelningen – så handlar det till syvende og sidst om brist på ekonomiska resurser. En brist som gör att polisen får ”skrapa upp resterna” av människor från den motorväg som går rakt igenom Borås.

 

Så varför är det såhär dåligt, när det bevisligen finns pengar i Sverige – trots att nedskärningspolitikerna hävdar motsatsen. Faktum är att det aldrig funnits så mycket pengar som nu i Sverige.  Storbolag, banker och superrika badar i pengar. De fyra storbankerna – Handelsbanken, Nordea, SEB och Swedbank – gör en vinst på nära 275 miljoner kronor per dag. På ett år blir det mer än 100 miljarder kronor, vilket motsvarar över  11 000 kronor per invånare i hela Sverige.

Tillsammans gör storbankerna i år en sammanlagd vinst på över 100 miljarder kronor – mer än 11000 kronor per invånare i Sverige! Problemet är att dessa pengar inte gör någon som helst nytta för vanligt folk när de ligger hos bankerna. För ett rättvist samhälle krävs en satsning på det som gynnar oss alla – inte bara de redan rika.

Rättvisepartiet Socialisterna menar att strid för en human vårdapparat måste tas av de som lever med den dagligen. Vårdarbetare bör genom facklig organisering resa krav och ta till stridsåtgärder för att förbättra sin arbetssituation. Om inte fackföreningsledarna kämpar är det upp till gräsrötterna att aktivera sig själva. Om arbetssituationen förbättrades för de anställda, om pengar sköts till ovanifrån, så skulle vården för patienter ha möjlighet att bli bättre. Även de patienter som är starka nog att aktivera sig borde erbjudas möjlighet att organisera sig i patientfack, tillsammans med närstående. På så vis skulle kamp kunna utgå från två punkter, som gör gemensam sak för gemensamt intresse – det som brukar kallas solidaritet. ■


Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.