Stadsbiblioteken och närbiblioteken hotas, och därmed det öppna samhället, skriver Författarförbundet. Foto: RS Borås.
Nedskärningar och besparingar på det allmänna drabbar även det som uppbär vår demokrati och ska möjliggöra folkligt deltagande i samhällsutvecklingen. Sedan 1995 har mer än en fjärdedel av alla folkbibliotek och närbibliotek (tidigare känt som ”filialer”) försvunnit, och nedläggningar fortsätter i oförminskad takt.
Den 8 februari publicerades i DN ett upprop. Företrädare för fackförbundet Sveriges författarförbund och ett antal namnkunniga författare, bland andra Jan Guillou, Jila Mossaed, Klas Östergren och Sigrid Combüchen hade tagit initiativ till ett demokratiupprop för att rädda biblioteken.
Bakgrunden är att budgetutrymmet blir mindre och mindre för biblioteken, en av demokratins stöttepelare. Många märker bara av effekterna, och tyvärr tycks nästan lika många tro att det beror på att bibliotek skulle ha blivit obsoleta. Tvärtom har vikten av folkbibliotek ökat, och det är flera orsaker till det. För att nämna några: Utbudet av kultur har allt mer strömlinjeformats i kommersialismens intressen. Klyftorna ökar, och tillgången till gratis kultur och kunskap blir därmed ännu mer viktig. Den ökade mängd information och fake news vi utsätts för, gör att vi behöver lättillgängliga institutioner med personal som kan guida i en djungel av seriöst och oseriöst, vetenskap och pseudovetenskap, lättillgängligt och svårtillgängligt etc som ökar exponentiellt. Men när nedskärningar gör att kunnig personal minskar, tillgängligheten minskar och inköpen av nytt och relevant material minskar, drar politiker och proffstyckare den felaktiga slutsatsen att det är biblioteket som institution som inte följer med i samhällsutvecklingen. Men anställda och brukare vet att så inte är fallet.
När en ser på statistsiken så ter sig läget ganska mörkt. Under 90-talets krisår började neddragningarna p folkbiblioteken, och det ledde till att bibliotek började läggas ner. Sedan 1995 har mer än 25% av Sveriges folkbibliotek (inklusive närbibliotek) försvunnit, och nedläggningarna fortsätter i samma höga takt.
Uppropet från den 8 februari manar både politiker på kommun- och riksnivå, men även vanliga medborgare, att agera för att rädda biblioteken. De goda exemplen på folklig kamp mot biblioteksnedläggningar är flera. Västmanland är det kanske mest kända exemplet. Där gömde ortsbor helt enkelt undan de hotade medierna tills nedläggningsbeslutet ändrades.
I ”Resolution on the promotion, protection and enjoyment of human rights on Internet” slår FN:s specialutredare fast att tillgång till Internet är en mänsklig rättighet. ”Eftersom Internet har blivit ett oumbärligt verktyg för att förverkliga en rad mänskliga rättigheter, för att motverka orättvisor och för att accelerera mänskliga framsteg är det av högsta prioritet för alla stater att garantera tillgången till internet”, sammanfattar utredaren Frank La Rue slutsatserna. Men samtidigt vet vi att rätten till information på Internet har blivit mer och mer restriktiv. Inte bara i de diktaturer som av tradition förknippas med censur, som exempelvis Kina och Ryssland. Både i Frankrike och i Storbritannien har det stiftats lagar som gör det möjligt för staten att helt stänga av vissa användare från nätet. I ljuset av detta blir det tydligt att nedläggning av folkbibliotek kan bli förödande även för rätten till fri information, eftersom biblioteken tillhandahåller Internet för allmänheten, som aven av staten misshagliga individer skulle kunna använda till att sprida eller ta del av information.
Men att stoppa nedläggningarna är inte nog. Det behövs en offensiv satsning på folk- och skolbiblioteken. Det digitala biblioteket behöver utvecklas — skillnaderna mellan olika regioner och städer är stor, och detta måste åtgärdas. Ett digitalt nationalbibliotek skulle behövas. Hela beståndet av böcker behöver digitaliseras.
Folkbiblioteken existerar inte i ett vakuum, utan märker i mycket hög grad av hur samhället i stort har drabbats av nedskärningar. ”Hot & våld” är en stående punkt på de APT:er som hålls varannan vecka på Stadsbiblioteket i Borås. Orsakerna till detta är ett samhälle som skurit ner på ungdomsgårdar, på missbruksvård, på psykiatrivård, på boende, på skolor, på förskolor. Detta har lett till att biblioteken blivit den sista möjliga uppehållsorten för många personer som tillhör dessa grupper. Vaktbolag går ronder ett par gånger om dagen, och precis som polisen så har de till sig direktkopplade larmknappar under diskarna. Förslag på ”hårdare tag” i olika former kommer med jämna mellanrum från kommunfullmäktige, men från bibliotekspersonalen själva slås detta tillbaka. Såvitt Offensiv erfar finns det ingen som vill ha varken övervakningskameror, metalldetektorer, portförbud eller ordningsvakter, utan understryker vikten av öppenhet, välkomnande atmosfär och tillgänglighet. De flesta, kanska till och med alla, som jobbar på bibliotek inser att nedskärningarna på vård, skola och omsorg är vad som lett till att allt fler människor tvingas ta sin tillflykt till bibliotek.
Rättvisepartiet Socialisterna stöder demokratiuppropet, och vi observerar att denna kamp förenar ett flertal viktiga områden. Dels biblioteksarbetarnas kamp för att behålla sina jobb och för att förbättra sin arbetsmiljö. Dels deras kamp för att kunna bevara och utveckla sitt folkbildande och demokratiska uppdrag. Och sist men inte minst medborgarnas rätt att behålla en av de absolut viktigaste arenorna för avgiftsfri kultur och kunskap.
Rättvisepartiet Socialisterna Borås 