Tisdagen den 5:e december hölls manifestationer på tågstationer över stora delar av Sverige. Borås var inget undantag. Initiativet till manifestationen i Borås togs av David Lindquist, medlem i Rättvisepartiet Socialisterna. På Borås Centralstation samlades med kort varsel en grupp på omkring 20 personer, och många förbipasserande stannade till för att lyssna, samtala, köpa veckotidningen Offensiv — vissa ville dessutom vara med i mobiliseringen till skolstrejken den 12:e december. Nedan följer manifestationens tal, som framfördes av David.
”Flera ungdomar i förvaren har fått veta att de idag ska tvångsutvisas till Afghanistan. Det kan vi inte acceptera. Vi lämnar ingen ensam och vi går inte med på att några ungdomar ska lämna landet.
Just i denna stund samlas protester som den här på tågstationer och utanför flyktingförvar i hela Sverige. De som är utanför förvaren kommer att försöka blockera utvisningsförsöken, vi som är här ska visa att vi inte accepterar den människovidriga utvisningspolitik som regeringen står för.
Den svenska regeringen fortsätter att med hjälp av Migrationsverket och media bagatellisera de extrema säkerhetsproblem som väntar de unga asylsökande som utvisas till Afghanistan. En helt annan bild ges av såväl den Svenska Afghanistan-kommittén som av Amnesty-rapporten Forced Back to Danger om de asylsökande som deporteras från Europa till Afghanistan.
Vad som helt förbises i den svenska debatten är det totala fiaskot för det USA-ledda ”krig mot terrorismen”, som även Sveriges makthavare är medansvariga till och som just nu återigen trappas upp av Donald Trump.
Vad som helt har förbigåtts av tystnad i den svenska debatten är att den afghanska regeringen endast nätt och jämnt kontrollerar drygt hälften (57 procent) av landets 375 distrikt, en minskning med 15 procent på bara ett år, som USA-kongressens Special Inspector General for Afghanistan Reconstruction rapporterade den 1 februari 2017.
Att talibanerna har lyckats ta kontrollen över en tredjedel av landet och utmana regeringen i ytterligare en tredjedel leder just nu till ett upptrappat krig om kontrollen av stadskärnor, kommunikationer och vital infrastruktur.
Detta har de två senaste åren medfört allt värre konsekvenser för civilbefolkningen, samtidigt som Trump just nu trappar upp flygkriget och förstärker USA:s 11 000 soldater i landet med ytterligare 3 000 soldater.
Oräknat alla dödade militärer, poliser och ”terrorister” har enbart mellan åren 2009 och 2016 nästan 25 000 civila dödats och över 45 000 civila skadats, enligt FN:s biståndsorganisation i Afghanistan. Enbart under 2016, det hittills värsta året på mycket länge, dödades eller skadades 11 418 civila, varav flertalet var kvinnor och barn, följt av 5 243 civila offer under första halvåret 2017.
Läget präglas enligt Amnesty inte bara av väpnade konflikter mellan å ena sidan regeringssidans styrkor och å andra sidan talibaner och IS-grupper, utan också av mer än 20 beväpnade grupper inom landet i ständig kamp om territorier.
Grova övergrepp på mänskliga och demokratiska rättigheter sker enligt Amnesty rutinmässigt även av regeringens styrkor – inklusive utomrättsliga avrättningar, tortyr och utpressning. Massor av övergrepp mot civila motiveras av etnisk härkomst, religion, nationalitet, sexualitet och medlemskap i sociala och politiska grupper. Kända förövare sitter också i maktpositioner, även i regeringen.
Trots allt detta hävdar Migrationsverket att säkerhetsläget ändå inte är fullt lika illa i alla Afghanistans 34 provinser. Då det i två av dessa provinser bara sägs råda ”svåra motsättningar”, och inte som i alla andra provinser ”inre väpnad konflikt” eller som i två av dem ”en inre väpnad konflikt som riskerar att drabba alla”, finns det enligt Migrationsverket en möjlighet att bli ”internflykting” inom landet.
Svenska Afghanistankommittén, som sedan mycket länge utför ett omfattande humanitärt arbete i landet, drar i sitt årsmötesuttalande 2017 helt andra slutsatser av läget. ”Allt fler distrikt kontrolleras av motståndsgrupper. Arbetslösheten är hög, och fattigdom och korruption är utbrett. Rättssäkerheten är mycket svag, i synnerhet för kvinnor. Den ekonomiska tillväxten är svag samtidigt som biståndet minskar. Befolkningen har ökat kraftigt under det senaste decenniet”.
Flertalet av dem som deporteras från Europa skickas också till Kabul, trots att huvudstadsprovinsen är den allra farligaste i hela Afghanistan räknat i antalet offer för det det väpnade våldet.
De europeiska länderna utvisar afghaner, men många av dem har då bara två utvägar: att bli drogberoende, eller ansluta sig till IS-grupper eller talibanerna som betalar sina kämpar 600 dollar per månad.
För en bestående fred och ett välstånd i det krigshärjade men på naturresurser rika landet krävs dock en demokratisk massrörelse som kan ena arbetare, unga och fattiga bönder över alla etniska och religiösa gränser och knyta an till en grundlig omvälvning av makt och ägande i hela regionen, inklusive stora grannar som Pakistan, Iran, Kina och Ryssland.
När en handfull modiga ungdomar i augusti satte sig ned i strejk utanför riksdagen rullade de igång en massrörelse som har skakat Sverige. Nu, fyra månader senare, kan kampen vara nära ett avgörande. Mycket står på spel – livet självt för många – inte minst för regeringen som använder den hårda flyktingpolitiken som murbräcka för att bryta igenom potentiellt motstånd mot sin allmänna politik av ökade klyftor. Nu är tiden att trappa upp kampen mot utvisningarna. #skolstrejk121212 är helt rätt och borde backas upp även av arbetarstrejker.
Vågen av solidaritet med människor på flykt var så massiv under hösten 2015 att även Socialdemokraternas ledning tvehågset sveptes med. Stefan Löfven sa sig, i sitt tal till Refugees Welcome-manifestationen på Medborgarplatsen, stå upp för ”människans okränkbara värde och lika rätt” och att ”vi välkomnar de som flyr från krig”. Bara veckor senare la hans regering Sveriges asylpolitik på EU:s bottennivå, i sällskap med till exempel Malta och Rumänien.
”Inga murar” blev stängda gränser och ID-krav på alla färdmedel till Sverige. Tillfälliga uppehållstillstånd ersatte permanenta, möjligheten till familjeåterförening uteslöts för de ”alternativt skyddsbehövande” (som flytt från exempelvis krig, men inte räknas som ”flyktingar”). Nålsögat in till Sverige stramades också åt genom att kategorin ”övriga skyddsbehövande” togs bort, liksom att det blev ännu svårare att få uppehållstillstånd på grund av ”ömmande omständigheter”.
Ensamkommande barn med rötterna i Afghanistan, av totalt 35 000 barn, som kom till Sverige under 2015 (till och med slutet på augusti 2017). Av de som har fyllt eller ”skrivits upp” till 18 år och har fått beslut har bara fem procent fått någon form av uppehållstillstånd, i de allra flesta fall tillfälligt. 80 procent har fått avslag.
Av de som har bedömts som under 18 år har 66 procent fått uppehållstillstånd. Tio procent har ”försvunnit”. Ungefär 10 000 väntar fortfarande på besked, vars utsikter alltså faller dramatiskt med 18-årsdagen. Enligt Ingrid Eckerman, som startade uppropet Stoppa utvisningarna, borde det här betyda att åtminstone 12 000 ensamkommande ska utvisas till Afghanistan.
Men kampen har pressat tillbaka repressionen. För ungefär ett år sen skröt dåvarande minister Anders Ygeman om planerna på att 80 000 av de 160 000 som lyckades fly till Sverige under 2015 ska utvisas. Nu är staten betydligt mer avvaktande.
I år har bara några hundra utvisats, de flesta ”frivilligt”. Sen 20 ungdomar i hand-, fot- och halsfängsel tvångsutvisades i slutet av maj har bara en grupptvångsutvisning genomförts, den 10 oktober (då det i slutändan blev sju som skickades med chartrat plan till Kabul). Den deportationen möttes av högljudda protester samt en blockad, och att det inte blev fler än sju som utvisades berodde framförallt på eldsjälars arbete in i det sista med att få till stånd verkställighetshinder.
För varje dag av kamp blir det tydligare för allt fler att förutsättningen för en mänsklig asylpolitik och överhuvudtaget ett samhälle med människornas behov i centrum är att förändra själva grunden för systemet. Resurserna finns – se bara på de 133 miljoner som gick förlorade genom de rikas skatteflykt förra året – men för en fördelning som verkligen bygger landet och inte bara elitens vinster behöver kampen kopplas till en socialistisk samhällsomvandling.
Regeringen har presenterat ett förslag som ska ge ”en ny möjlighet” till uppehållstillstånd för de som sökte asyl som ensamkommande barn senast den 24 november 2015 och har fått vänta mer än femton månader på Migrationsverkets beslut. Om förslaget går igenom i riksdagen innebär det en chans för de som då uppgav att de var under 18 år att göra en ny ansökan – inte om asyl, men om uppehållstillstånd för studier eller arbete.
Som jag förstår det ska möjligheten finnas oavsett om du fortfarande väntar eller har fått avslag, oavsett om du har blivit uppskriven i ålder eller fyllt 18 år, bara du är kvar i landet. Regeringen uppskattar att 8-9000 personer kan uppfylla villkoren för att få ansöka. Under tiden vill de fortsätta utvisa ”när det går att göra”. Regeringen hoppas att detta ska räcka för att bromsa den starka opinionen och kampen för amnesti.
Det är ingen amnesti. Det är inget utvisningsstopp. Men det är en delseger som visar att det lönar sig att kämpa. Det är ett förslag som har tvingats fram av kampen som startade med Ung i Sveriges sittstrejk och har spridit sig över landet, och kampen kan tvinga fram mer, nya förslag. Slutsatsen måste vara vi tar vara på hoppet som växer nu och kämpar vidare med ännu mer kraft.
Vi måste kämpa vidare för att det inte ska gå att utvisa NÅGON och för att ALLA som väntar eller har fått avslag ska få stanna, få stanna permanent för att kunna leva i säkerhet, inte bara för att vara duktiga i skolan eller jobba – för rätten till ASYL. För att de förnedrande åldersbedömningarna ska stoppas, för att åldern inte ska spela någon roll. För att det som ska spela roll är att INGEN ska skickas härifrån till krig eller förtryck. Vi måste kämpa för att alla utvisningar ska stoppas NU, medan förslaget diskuteras. Vi måste kämpa för att den tillfälliga lagen skrotas NU.
Skolstrejken som planeras den 12 december kl 12 (#skolstrejk121212) bör fortsätta, och följas av fler strejker, demonstrationer och blockader – nolltolerans mot tvångsutvisningar! Jag är medlem i Rättvisepartiet Socialisterna, och vi säger säger som Ung i Sverige: ingen ska lämnas ensam!
Med ena handen erbjuder Socialdemokraterna och Miljöpartiet en ”möjlighet”, inte till asyl, inte till permanent uppehållstillstånd, utan till ett tillstånd för att slutföra gymnasiestudier – men vi måste kämpa för att alla, även de som har det så tungt att de idag har svårt att klara skolan, får stanna.
Efter utbildningen vill de ge dig sex månader att hitta arbete och ansöka om arbetstillstånd. När du har livet som insats i arbetssökandet innebär ett sådant förslag naturligtvis en stor fara för en skuggarbetsmarknad med extrem utsugning och maktmissbruk – det här skulle undergräva alla arbetares löner och ställning.
Så vill regeringen ta ifrån oss med andra handen.
Med andra handen slår de också fast att den ”tillfälliga begränsningslagen” ska ligga fast fram till juli 2019 utan att utvärderas – den lag som har satt rätten till asyl ur spel i Sverige. Den lag som låtsas att Sveriges stängda gränser och muren kring EU innebar slutet på ”flyktingkrisen”. Deras ”ordning och reda” sitter i ena änden av samma blodiga kedja som stänger in omkring en miljon flyktingar i slavhandlarnas Libyen.
Med andra handen påstår de återigen att segregation motverkas genom mer ”kontroll” av utlandsfödda, här i fråga om boendet då ändringar i lagen om eget boende föreslås. Misstänkliggörandet av utlandsfödda, som bekräftar och göder rasism och nazism, fortsätter alltså. ”Segregationen” har inte skapats av EBO eller av flyktingar – klyftorna och rasismen har skapats av politikerna och det samhällssystem de försvarar, storföretagens och bankernas system.
Vi som kämpar mot utvisningarna har också två händer. Rättvisepartiet Socialisterna uppmanar alla som kämpar att med ena handen greppa tag i de eftergifter som kamprörelsen har tvingat fram och använda dem där går som andrum för att några fler ska orka kämpa vidare en bit till – och höja den andra näven till fortsatt kamp. Vi är inte färdiga. Vi är tusentals som har börjat känna vår styrka, styrkan i masskamp, och nu måste vi fortsätta använda den. Tillsammans har ungdomar och arbetare kraften att stoppa alla utvisningar och kämpa sig till ett samhälle med människors behov som drivkraft.
Den 12:e december kl. 12.00 går gymnasieelever från norr till söder ut i strejk mot utvisningarna. I Borås handlar det hittills om elever från fyra skolor. De som inte går i gymnasiet, men ändå vill stödja strejken, kan ansluta sig till den gemensamma demonstrationen som anordnas på utanför Bäckängsgymnasiet istället för lektionerna.
Avslutningsvis vill jag säga:
— Stoppa tvångsutvisningarna och polisjakten på flyktingar nu!
— Skola och bostad åt alla; låt ensamkommande stanna i sina kommuner även efter 18-årsdagen – mer resurser till kommunerna!
— Stoppa förnedrande ålderskontroller och åldersuppskrivningar!
— Riv Fort Europas murar – riv upp EU:s och Sveriges omänskliga flyktingpolitik!
— Nej till tillfälliga uppehållstillstånd och gränskontroller – ja till permanenta uppehållstillstånd och familjeåterförening!
— Amnesti för ALLA som väntar, fått avslag och för papperslösa! Återinför asylrätten för alla som flyr från krig och förtryck – låt storföretag och skatteflyktingar betala!
— Gemensam kamp mot rasism, skuldbeläggning av flyktingar och ökade klyftor – omfördela samhällets resurser för jobb, välfärd, bostad åt alla!
— Global kamp mot terror, krig samt imperialismens militarism och plundring!”
Foto: Sari Hevosaho.
Publicerat av Rättvisepartiet Socialisterna Borås 
Onsdagen den 12:e september stod omkring 100 boråsare i solidaritet med Ung i Sverige.
Rättvisepartiet Socialisterna Borås 