Mortaza Ahmadzadha: ”Man flyr inte om det inte finns starka skäl”

2020-01-19

Mortaza flydde från förtryck och våld, och kämpar för rätten till asyl (Foto: Privat).

Mortaza Ahmadzadha är en 21-årig kille, boende i Sverige som hotas av utvisning till det av religiöst förtryck hårt präglade Afghanistan. Offensiv fick en pratstund med honom en regnig tisdag på Borås stadsbibliotek, och det här är hans historia: 

– Jag lämnade Afghanistan och min familj våren 2015, och då var jag16 år. Jag bodde i en liten by i Ghazniprovinsen. I oktober samma år nådde jag Sverige och sökte asyl här. Jag är fortfarande asylsökande efter mer än fyra år då jag fått avslag i samtliga instanser på de skäl jag sökt asyl för. Nu har jag fått möjlighet till ny prövning hos Migrationsverket, av nytt asylskäl, som är min icke-tro som ateist. 

Efter att jag tvingades sluta gymnasiet p.g.a. åldersuppskrivning har jag varit inskriven på flera folkhögskolor och det har varit mycket bra för mig. Jag tycker mycket om folkhögskolorna. Man träffar många olika människor och man hjälps åt och samarbetar. Jag går nu stödassistentutbildningen på Göteborgs folkhögskola och blir klar till sommaren. 

– Jag vill berätta min historia för att få förklara varför jag har lämnat mitt hemland och min familj. Man gör inte det om det inte finns starka skäl. Det har varit mycket svårt, särskilt som min mamma var sjuk och mina bröder är yngre än jag. Pappa hade ”försvunnit”, som man säger, flera år tidigare och vi förstod att han dödats. Vi är hazarer, en av Afghanistans ursprungsbefolkningar som är shiamuslimer. Vår grupp har varit involverade i strider och utsatta för politiskt förtryck från Talibanerna.   

 – Men det är också en sorg att ha lämnat sitt hem, även om det var svårt där många gånger och jag hade många problem. Jag saknar bergen, floden, dofterna, ljuden, maten, kompisar, årstiderna, högtiderna. Vem är jag nu, när jag inte har allt detta? Flykten har ett mycket högt pris. 

Nu ska jag övertyga Migrationsverket att jag är genuint övertygad ateist. Det har tagit lång tid för mig att komma fram till att jag inte tror på någon gud.  

– Redan vid 7-8 års ålder började jag fråga mina föräldrar om Gud, Koranen, mullorna, men mamma och pappa blev bara arga och straffade mig. Jag såg orättvisor och övergrepp i byn av religiösa män, och kunde inte förstå att de inte fick straff för det. Orättvis behandling av kvinnor och barn. Varför är kvinnorna så lite värda?, frågade jag mig.

 – Min familj hade hårda krav på mig att vara som andra killar och om jag inte följde de religiösa reglerna straffades jag. Vid 11-års ålder hade jag fortfarande många frågor men fick inga svar. Istället fick jag veta om Paradiset och Helvetet och jag skulle skrämmas till trogen muslim. Istället blev jag skräckslagen och ville dö för att slippa hamna i helvetet. Jag var mycket ensam. Mina föräldrar bestämde vad jag skulle tycka, tänka och känna. 

– När jag var sju år gammal skickade föräldrarna mig till Koranskola i vår by. Mullan var lärare, och började undervisa i Koranen och andra religiösa ämnen. Lektionerna var på arabiska som jag inte kunde förstå innehållet i.  När kom jag hem ville pappa att jag skulle lära mig utantill utan att förstå någonting. Mamma ville samma sak även om hon var analfabet. Det var väldigt viktigt för dem att läsa högt och snabbt som bevis för att jag kunde. Men jag ville förstå vad jag läste. Varför fick vi inte läsa Koranen på vårt modersmål?, funderade jag.

 – När jag kom till Sverige slutade jag mycket snart att be. I början var jag jätterädd att Gud skulle straffa mig men det hände inget. Jag fastar inte, går inte i någon moské och jag känner mig fri. 

I Afghanistans grundlag står det att man inte får ifrågasätta islam. Man riskerar fängelse eller dödsstraff, kanske i form av stening om man uttrycker tvivel. Jag kan inte tänka mig att dölja mina åsikter och jag vill kunna leva fri som jag vill. Detta gäller också klädsel, relationer, kulturformer som musik, böcker, film, teater mm. Jag vill inte vara begränsad och riskera mitt liv för att tänka fritt. Vad blir då meningen med mitt liv?, avslutar Mortaza.     

Tidningen Offensiv samt Rättvisepartiet Socialisterna och vår international stödjer Mortazas och andra ateisters rätt till icke-tro, och vi kämpar aktivt för att de som flyr religiöst förtryck ska få asyl, och bo i ett land med fred och frihet. Att skickas tillbaka till Afghanistan innebär ett liv i religiöst förtryck, och med tanke på de religiösa ledarnas brutalitet – riskerar Mortaza att få betala ett mycket högt pris. Att borgerliga politiker å ena sidan gråter tårar över hur förtryckande islam är, och å andra sidan för en politik som leder till att de som verkligen tar en risk när de ifrågasätter islam riskerar livet – det är ett stort hyckleri.


Mortaza Ahmadzadha: ”Man flyr inte om det inte finns starka skäl”

2020-01-19

Mortaza flydde från förtryck och våld, och kämpar för rätten till asyl (Foto: Privat).

Mortaza Ahmadzadha är en 21-årig kille boende i Sverige som hotas av utvisning till det av religiöst förtryck hårt präglade Afghanistan. Det här är hans historia.

Jag lämnade Afghanistan och min familj våren 2015. Då var jag 16 år. Jag bodde i en liten by i Ghazniprovinsen. I oktober samma år nådde jag Sverige och sökte asyl här. Jag är fortfarande asylsökande efter mer än fyra år då jag fått avslag i samtliga instanser på de skäl jag har sökt asyl för. Nu har jag fått möjlighet till ny prövning hos Migrationsverket av nytt asylskäl, som är min icke-tro som ateist. 

– Efter att jag tvingades sluta gymnasiet på grund av åldersuppskrivning har jag varit inskriven på flera folkhögskolor och det har varit mycket bra för mig. Man träffar många olika människor och man hjälps åt och samarbetar. Jag går nu stödassistentutbildningen på Göteborgs folkhögskola och blir klar till sommaren. 

– Jag vill berätta min historia för att få förklara varför jag har lämnat mitt hemland och min familj. Man gör inte det om det inte finns starka skäl. Det har varit mycket svårt, särskilt eftersom min mamma var sjuk och mina bröder är yngre än mig. Pappa hade ”försvunnit”, som man säger, flera år tidigare och vi förstod att han hade dödats. Vi är hazarer, en av Afghanistans ursprungsbefolkningar som är shiamuslimer. Vår grupp har varit involverade i strider och utsatta för politiskt förtryck från talibanerna. 

– Men det är också en sorg att ha lämnat sitt hem, även om det var svårt där många gånger och jag hade många problem. Jag saknar bergen, floden, dofterna, ljuden, maten, kompisar, årstiderna, högtiderna. Vem är jag nu, när jag inte har allt detta? Flykten har ett mycket högt pris. 

– Nu ska jag övertyga Migrationsverket om att jag är genuint övertygad ateist. Det har tagit lång tid för mig att komma fram till att jag inte tror på någon gud. 

– Redan vid 7-8 års ålder började jag fråga mina föräldrar om Gud, Koranen, mullorna, men mamma och pappa blev bara arga och straffade mig. Jag såg orättvisor och övergrepp i byn av religiösa män, och kunde inte förstå att de inte fick straff för det. Orättvis behandling av kvinnor och barn. ”Varför är kvinnorna så lite värda?”, frågade jag mig.

– Vid 11 års ålder hade jag fortfarande många frågor, men fick inga svar. Istället fick jag veta om Paradiset och Helvetet och jag skulle skrämmas till att bli en trogen muslim. Istället blev jag skräckslagen och ville dö för att slippa hamna i helvetet. Jag var mycket ensam. Mina föräldrar bestämde vad jag skulle tycka, tänka och känna. 

 – När jag kom till Sverige slutade jag mycket snart att be. I början var jag jätterädd att Gud skulle straffa mig, men det hände inget. Jag fastar inte, går inte i någon moské och jag känner mig fri. 

– I Afghanistans grundlag står det att man inte får ifrågasätta islam. Man riskerar fängelse eller dödsstraff om man uttrycker tvivel. Jag kan inte tänka mig att dölja mina åsikter och jag vill kunna leva fri som jag vill. Detta gäller också klädsel, relationer, kulturformer som musik, böcker, film, teater med mera. Jag vill inte vara begränsad och riskera mitt liv för att tänka fritt. Vad blir då meningen med mitt liv? avslutar Mortaza.


Mordhotad och förföljd i Trumps USA söker asyl i Sverige

2018-11-02

Danni Askini flydde mordförsök, hot och förföljelse, och måste få asyl.

Den kända transaktivisten Danni Askini flydde från USA till Sverige efter 100-tals hot och ett mordförsök. Nu hotas hon med fängelse om hon återvänder.

Läs hela inlägget här »


Borås protesterade mot tvångsutvisningarna

2018-10-09

Foto: Sari Hevosaho

Måndagen 8:e oktober hölls i hela Europa ljusmanifestationer mot deportationer. I Sverige deltog mer än 25 städer, och en av dessa var Borås. 

Läs hela inlägget här »


Historisk 12 december: Skolstrejker landet runt mot utvisningar

2017-12-13

12.12.12 gick gymnasieelever över hela Sverige ut i strejk, så även i Borås. Elever från en rad skolor samlades på P.A. Halls Terass i central stan där tal hölls av Mohammad Jafari och Ylva Andersson, samt David Lindquist från Rättvisepartiet Socialisterna.

Ylva betonade i sitt tal vikten av fortsatt organisering. David pratade dels om situationen i Afghanistan, men också om det politiska spelet och regeringens svek. Mohammad pratade om betydelsen av att stå upp för de mänskliga rättigheterna.

Efter talen gick strejkens deltagare i ett demonstrationståg ner till Stora torget, där avslutande tal hölls. Vid talen från medlemmarna i Rättvisepartiet Socialisterna betonades vikten av vidare engagemang, och efter att demonstrationen hade avslutats hölls ett kort inledande möte där en grupp startades för att fortsätta skolkampen mot utvisningarna.

Skolstrejken mot utvisningar 121212. Rapporter från Stockholm, Göteborg, Borås, Luleå, Piteå, Boden, Malmö, Lund, Tranås, Uppsala, Umeå, Ystad.

http://offensiv.socialisterna.org/sv/1279/kampanj/13889/


Borås reste sig mot utvisningarna

2017-12-05

Tal5dec.JPG

Tisdagen den 5:e december hölls manifestationer på tågstationer över stora delar av Sverige. Borås var inget undantag. Initiativet till manifestationen i Borås togs av David Lindquist, medlem i Rättvisepartiet Socialisterna. På Borås Centralstation samlades med kort varsel en grupp på omkring 20 personer, och många förbipasserande stannade till för att lyssna, samtala, köpa veckotidningen Offensiv — vissa ville dessutom vara med i mobiliseringen till skolstrejken den 12:e december. Nedan följer manifestationens tal, som framfördes av David. 

”Flera ungdomar i förvaren har fått veta att de idag ska tvångsutvisas till Afghanistan. Det kan vi inte acceptera. Vi lämnar ingen ensam och vi går inte med på att några ungdomar ska lämna landet.

Just i denna stund samlas protester som den här på tågstationer och utanför flyktingförvar i hela Sverige. De som är utanför förvaren kommer att försöka blockera utvisningsförsöken, vi som är här ska visa att vi inte accepterar den människovidriga utvisningspolitik som regeringen står för.

Den svenska regeringen fortsätter att med hjälp av Migrationsverket och media bagatellisera de extrema säkerhetsproblem som väntar de unga asylsökande som utvisas till Afghanistan. En helt annan bild ges av såväl den Svenska Afghanistan-kommittén som av Amnesty-rapporten Forced Back to Danger om de asylsökande som deporteras från Europa till Afghanistan.

Vad som helt förbises i den svenska debatten är det totala fiaskot för det USA-ledda ”krig mot terrorismen”, som även Sveriges makthavare är medansvariga till och som just nu återigen trappas upp av Donald Trump.

Vad som helt har förbigåtts av tystnad i den svenska debatten är att den afghanska regeringen endast nätt och jämnt kontrollerar drygt hälften (57 procent) av landets 375 distrikt, en minskning med 15 procent på bara ett år, som USA-kongressens Special Inspector General for Afghanistan Reconstruction rapporterade den 1 februari 2017.

Att talibanerna har lyckats ta kontrollen över en tredjedel av landet och utmana regeringen i ytterligare en tredjedel leder just nu till ett upptrappat krig om kontrollen av stadskärnor, kommunikationer och vital infrastruktur.

Detta har de två senaste åren medfört allt värre konsekvenser för civilbefolkningen, samtidigt som Trump just nu trappar upp flygkriget och förstärker USA:s 11 000 soldater i landet med ytterligare 3 000 soldater.

Oräknat alla dödade militärer, poliser och ”terrorister” har enbart mellan åren 2009 och 2016 nästan 25 000 civila dödats och över 45 000 civila skadats, enligt FN:s biståndsorganisation i Afghanistan. Enbart under 2016, det hittills värsta året på mycket länge, dödades eller skadades 11 418 civila, varav flertalet var kvinnor och barn, följt av 5 243 civila offer under första halvåret 2017.

Läget präglas enligt Amnesty inte bara av väpnade konflikter mellan å ena sidan regeringssidans styrkor och å andra sidan talibaner och IS-grupper, utan också av mer än 20 beväpnade grupper inom landet i ständig kamp om territorier.

 

Grova övergrepp på mänskliga och demokratiska rättigheter sker enligt Amnesty rutinmässigt även av regeringens styrkor – inklusive utomrättsliga avrättningar, tortyr och utpressning. Massor av övergrepp mot civila motiveras av etnisk härkomst, religion, nationalitet, sexualitet och medlemskap i sociala och politiska grupper. Kända förövare sitter också i maktpositioner, även i regeringen.

Trots allt detta hävdar Migrationsverket att säkerhetsläget ändå inte är fullt lika illa i alla Afghanistans 34 provinser. Då det i två av dessa provinser bara sägs råda ”svåra motsättningar”, och inte som i alla andra provinser ”inre väpnad konflikt” eller som i två av dem ”en inre väpnad konflikt som riskerar att drabba alla”, finns det enligt Migrationsverket en möjlighet att bli ”internflykting” inom landet.

Svenska Afghanistankommittén, som sedan mycket länge utför ett omfattande humanitärt arbete i landet, drar i sitt årsmötesuttalande 2017 helt andra slutsatser av läget. ”Allt fler distrikt kontrolleras av motståndsgrupper. Arbetslösheten är hög, och fattigdom och korruption är utbrett. Rättssäkerheten är mycket svag, i synnerhet för kvinnor. Den ekonomiska tillväxten är svag samtidigt som biståndet minskar. Befolkningen har ökat kraftigt under det senaste decenniet”.

Flertalet av dem som deporteras från Europa skickas också till Kabul, trots att huvudstadsprovinsen är den allra farligaste i hela Afghanistan räknat i antalet offer för det det väpnade våldet.

De europeiska länderna utvisar afghaner, men många av dem har då bara två utvägar: att bli drogberoende, eller ansluta sig till IS-grupper eller talibanerna som betalar sina kämpar 600 dollar per månad.

För en bestående fred och ett välstånd i det krigshärjade men på naturresurser rika landet krävs dock en demokratisk massrörelse som kan ena arbetare, unga och fattiga bönder över alla etniska och religiösa gränser och knyta an till en grundlig omvälvning av makt och ägande i hela regionen, inklusive stora grannar som Pakistan, Iran, Kina och Ryssland.

När en handfull modiga ungdomar i augusti satte sig ned i strejk utanför riksdagen rullade de igång en massrörelse som har skakat Sverige. Nu, fyra månader senare, kan kampen vara nära ett avgörande. Mycket står på spel – livet självt för många – inte minst för regeringen som använder den hårda flyktingpolitiken som murbräcka för att bryta igenom potentiellt motstånd mot sin allmänna politik av ökade klyftor. Nu är tiden att trappa upp kampen mot utvisningarna. #skolstrejk121212 är helt rätt och borde backas upp även av arbetarstrejker.

Vågen av solidaritet med människor på flykt var så massiv under hösten 2015 att även Socialdemokraternas ledning tvehågset sveptes med. Stefan Löfven sa sig, i sitt tal till Refugees Welcome-manifestationen på Medborgarplatsen, stå upp för ”människans okränkbara värde och lika rätt” och att ”vi välkomnar de som flyr från krig”. Bara veckor senare la hans regering Sveriges asylpolitik på EU:s bottennivå, i sällskap med till exempel Malta och Rumänien.

”Inga murar” blev stängda gränser och ID-krav på alla färdmedel till Sverige. Tillfälliga uppehållstillstånd ersatte permanenta, möjligheten till familjeåterförening uteslöts för de ”alternativt skyddsbehövande” (som flytt från exempelvis krig, men inte räknas som ”flyktingar”). Nålsögat in till Sverige stramades också åt genom att kategorin ”övriga skyddsbehövande” togs bort, liksom att det blev ännu svårare att få uppehållstillstånd på grund av ”ömmande omständigheter”.

Ensamkommande barn med rötterna i Afghanistan, av totalt 35 000 barn, som kom till Sverige under 2015 (till och med slutet på augusti 2017). Av de som har fyllt eller ”skrivits upp” till 18 år och har fått beslut har bara fem procent fått någon form av uppehållstillstånd, i de allra flesta fall tillfälligt. 80 procent har fått avslag.

Av de som har bedömts som under 18 år har 66 procent fått uppehållstillstånd. Tio procent har ”försvunnit”. Ungefär 10 000 väntar fortfarande på besked, vars utsikter alltså faller dramatiskt med 18-årsdagen. Enligt Ingrid Eckerman, som startade uppropet Stoppa utvisningarna, borde det här betyda att åtminstone 12 000 ensamkommande ska utvisas till Afghanistan.

Men kampen har pressat tillbaka repressionen. För ungefär ett år sen skröt dåvarande minister Anders Ygeman om planerna på att 80 000 av de 160 000 som lyckades fly till Sverige under 2015 ska utvisas. Nu är staten betydligt mer avvaktande.

I år har bara några hundra utvisats, de flesta ”frivilligt”. Sen 20 ungdomar i hand-, fot- och halsfängsel tvångsutvisades i slutet av maj har bara en grupptvångsutvisning genomförts, den 10 oktober (då det i slutändan blev sju som skickades med chartrat plan till Kabul). Den deportationen möttes av högljudda protester samt en blockad, och att det inte blev fler än sju som utvisades berodde framförallt på eldsjälars arbete in i det sista med att få till stånd verkställighetshinder.

För varje dag av kamp blir det tydligare för allt fler att förutsättningen för en mänsklig asylpolitik och överhuvudtaget ett samhälle med människornas behov i centrum är att förändra själva grunden för systemet. Resurserna finns – se bara på de 133 miljoner som gick förlorade genom de rikas skatteflykt förra året – men för en fördelning som verkligen bygger landet och inte bara elitens vinster behöver kampen kopplas till en socialistisk samhällsomvandling.

Regeringen har presenterat ett förslag som ska ge ”en ny möjlighet” till uppehållstillstånd för de som sökte asyl som ensamkommande barn senast den 24 november 2015 och har fått vänta mer än femton månader på Migrationsverkets beslut. Om förslaget går igenom i riksdagen innebär det en chans för de som då uppgav att de var under 18 år att göra en ny ansökan – inte om asyl, men om uppehållstillstånd för studier eller arbete.

Som jag förstår det ska möjligheten finnas oavsett om du fortfarande väntar eller har fått avslag, oavsett om du har blivit uppskriven i ålder eller fyllt 18 år, bara du är kvar i landet. Regeringen uppskattar att 8-9000 personer kan uppfylla villkoren för att få ansöka. Under tiden vill de fortsätta utvisa ”när det går att göra”. Regeringen hoppas att detta ska räcka för att bromsa den starka opinionen och kampen för amnesti.

Det är ingen amnesti. Det är inget utvisningsstopp. Men det är en delseger som visar att det lönar sig att kämpa. Det är ett förslag som har tvingats fram av kampen som startade med Ung i Sveriges sittstrejk och har spridit sig över landet, och kampen kan tvinga fram mer, nya förslag. Slutsatsen måste vara vi tar vara på hoppet som växer nu och kämpar vidare med ännu mer kraft.

Vi måste kämpa vidare för att det inte ska gå att utvisa NÅGON och för att ALLA som väntar eller har fått avslag ska få stanna, få stanna permanent för att kunna leva i säkerhet, inte bara för att vara duktiga i skolan eller jobba – för rätten till ASYL. För att de förnedrande åldersbedömningarna ska stoppas, för att åldern inte ska spela någon roll. För att det som ska spela roll är att INGEN ska skickas härifrån till krig eller förtryck. Vi måste kämpa för att alla utvisningar ska stoppas NU, medan förslaget diskuteras. Vi måste kämpa för att den tillfälliga lagen skrotas NU.

Skolstrejken som planeras den 12 december kl 12 (#skolstrejk121212) bör fortsätta, och följas av fler strejker, demonstrationer och blockader – nolltolerans mot tvångsutvisningar! Jag är medlem i Rättvisepartiet Socialisterna, och vi säger säger som Ung i Sverige: ingen ska lämnas ensam!

Med ena handen erbjuder Socialdemokraterna och Miljöpartiet en ”möjlighet”, inte till asyl, inte till permanent uppehållstillstånd, utan till ett tillstånd för att slutföra gymnasiestudier – men vi måste kämpa för att alla, även de som har det så tungt att de idag har svårt att klara skolan, får stanna.

Efter utbildningen vill de ge dig sex månader att hitta arbete och ansöka om arbetstillstånd. När du har livet som insats i arbetssökandet innebär ett sådant förslag naturligtvis en stor fara för en skuggarbetsmarknad med extrem utsugning och maktmissbruk – det här skulle undergräva alla arbetares löner och ställning.

Så vill regeringen ta ifrån oss med andra handen.

Med andra handen slår de också fast att den ”tillfälliga begränsningslagen” ska ligga fast fram till juli 2019 utan att utvärderas – den lag som har satt rätten till asyl ur spel i Sverige. Den lag som låtsas att Sveriges stängda gränser och muren kring EU innebar slutet på ”flyktingkrisen”. Deras ”ordning och reda” sitter i ena änden av samma blodiga kedja som stänger in omkring en miljon flyktingar i slavhandlarnas Libyen.

Med andra handen påstår de återigen att segregation motverkas genom mer ”kontroll” av utlandsfödda, här i fråga om boendet då ändringar i lagen om eget boende föreslås. Misstänkliggörandet av utlandsfödda, som bekräftar och göder rasism och nazism, fortsätter alltså. ”Segregationen” har inte skapats av EBO eller av flyktingar – klyftorna och rasismen har skapats av politikerna och det samhällssystem de försvarar, storföretagens och bankernas system.

Vi som kämpar mot utvisningarna har också två händer. Rättvisepartiet Socialisterna uppmanar alla som kämpar att med ena handen greppa tag i de eftergifter som kamprörelsen har tvingat fram och använda dem där går som andrum för att några fler ska orka kämpa vidare en bit till – och höja den andra näven till fortsatt kamp. Vi är inte färdiga. Vi är tusentals som har börjat känna vår styrka, styrkan i masskamp, och nu måste vi fortsätta använda den. Tillsammans har ungdomar och arbetare kraften att stoppa alla utvisningar och kämpa sig till ett samhälle med människors behov som drivkraft.

Den 12:e december kl. 12.00 går gymnasieelever från norr till söder ut i strejk mot utvisningarna. I Borås handlar det hittills om elever från fyra skolor. De som inte går i gymnasiet, men ändå vill stödja strejken, kan ansluta sig till den gemensamma demonstrationen som anordnas på utanför Bäckängsgymnasiet istället för lektionerna.

Avslutningsvis vill jag säga:

— Stoppa tvångsutvisningarna och polisjakten på flyktingar nu!

— Skola och bostad åt alla; låt ensamkommande stanna i sina kommuner även efter 18-årsdagen – mer resurser till kommunerna!

— Stoppa förnedrande ålderskontroller och åldersuppskrivningar!

— Riv Fort Europas murar – riv upp EU:s och Sveriges omänskliga flyktingpolitik!

— Nej till tillfälliga uppehållstillstånd och gränskontroller – ja till permanenta uppehållstillstånd och familjeåterförening!

— Amnesti för ALLA som väntar, fått avslag och för papperslösa! Återinför asylrätten för alla som flyr från krig och förtryck – låt storföretag och skatteflyktingar betala!

— Gemensam kamp mot rasism, skuldbeläggning av flyktingar och ökade klyftor – omfördela samhällets resurser för jobb, välfärd, bostad åt alla!

— Global kamp mot terror, krig samt imperialismens militarism och plundring!”

 

 

 

Foto: Sari Hevosaho. 

Landsomfattande skolstrejk 12/12 kl 12

2017-11-15

Den 12 december klockan 12.00 sker en landsomfattande skolstrejk mot utvisningar till krig och förtryck. Det är elever på gymnasieskolor i Luleå och Stockholm som har tagit initiativet som nu sprider sig över landet.

Efter en intensiv sensommar och höst med Ung i Sveriges sittstrejk, blockader av förvaren, protester och den stora antinazistiska demonstrationen i Göteborg kommer nu nästa steg i student- och asylkampen. Den 12 december lägger elever runt om i Sverige ner skolarbete i solidaritet med de utvisningshotade.

I samband med strejken ska även lokala demonstrationer och protestaktioner hållas av skolelever som deltar i strejken. Förberedelser och mobilisering pågår för fullt, och fler och fler elever på olika orter ansluter sig till initativet. I Stockholm ingår redan elever från 14 skolor i planeringen.

Samtidigt rapporterar Aftonbladet om interna stridigheter inom Socialdemokraterna på grund av den brutala flyktingpolitik som de har drivit igenom. De nya asylreglerna som skulle vara temporära och ge Sverige det ”andrum” som Löfven påstod var nödvändigt har blivit den nya standarden och har även uppmuntrat andra länder i Europa att förstärka sina gränser.

Med de brutala attackerna på asylrätten har asylkampen det senaste halvåret trappats upp. Ung i Sveriges sittstrejk och deras många protester har avlöst varandra. Sedan den 7 november har Ung i Sverige demonstrerat utanför Socialdemokraternas högborg på Sveavägen i Stockholm, vilket också har fått statsministern att smita ut bakvägen för att slippa möta ungdomarna.

Till asylkampen läggs skolstrejk den 12 december. Kom ihåg 12-12-12!

De som är intresserade av att organisera en skolstrejk i Borås kan skicka ett mejl till rs.boras@socialisterna.org.


Enade mot utvisningar

2017-09-13

Demo 12 sepOnsdagen den 12:e september stod omkring 100 boråsare i solidaritet med Ung i Sverige.

Läs hela inlägget här »


”Men de kommer inte lyssna om vi inte tvingar dem”

2017-09-11

Amir

Det är sittstrejkens tredje och sista helg i Borås. Offensiv får en pratstund med Amir.

— Jag har varit med på alla dessa tre helger. De har varit mycket bra, Jag tycker att alla ska ha rätt att bo kvar här i Sverige. Man pratar om ”invandrare” som en klump. Men vi är ju alla människor, vi har ju alla rätt att bo på ett ställe där vi har frihet, trygghet och säkerhet. Om det inte fanns krig, oroligheter eller problem i Afghanistan skulle ingen flytt.

Läs hela inlägget här »


Borås möttes av uddlöst kommunfullmäktige

2015-09-20

20150919_124201 20150919_123507

Lördagen 19:e september hölls en manifestation i Borås under namnet ”Refugees Welcome”.

Bilder på flyktingkatastrofens offer har fött solidaritet med flyktingar och en rörelse har vaknat till liv bland bredare skikt av befolkningen.
De etablerade partierna känner av opinionen och trots att de själva står som ansvariga för den omänskliga flyktingpolitik som förs vill de nu rida på vågen av solidaritet.

Runt 500 personer hade samlats på P.A. Halls terrass i Borås.
Vänsterpartiets gruppledare i kommunfullmäktige Ida Legnemark fanns bland talarna:
”Idag samlas vi för att kärlek och medmänsklighet är starkare än hat och främlingsfientlighet. Vi säger välkomna till Borås, välkomna att bygga framtiden med oss” sa hon i sitt tal.
Hon fortsatte med att läsa dikten ”En broder mer” av Stig Dagerman.
Det är en kort dikt som handlar om att man visserligen aldrig kan förändra världen, men att det i alla fall går att hjälpa enskilda individer.
Detta är talande för det sätt på vilket vänsterns toppskikt ser på hur dagens problem ska lösas. Inte genom gemensam kamp, utan genom individuella uppoffringar.

Uppoffringar har vi sett mycket av på sistone, och det är glädjande att se hur stark känslan av samhörighet och viljan att hjälpa till är. Dessa gemensamma krafter skulle kunna uträtta stordåd på en ny nivå.
Men demonstrationen misslyckades totalt med att ge någon vägvisning om vad som krävs för förändring. Ingen uppmaning om engagemang eller organisering, inget om vad vi bör göra nu.
Bakom arrangemanget stod Borås politiska etablissemang som medvetet höll såväl Rättvisepartiet Socialisterna som Asylrörelsen utanför.
Detta innebar att de som drabbas av den rasistiska flyktingpolitiken och de som dagligen kämpar för rätten till asyl skulle vara passiva åskådare och breda plats åt de som bär ansvaret.

Rättvisepartiet Socialisterna som var den största organiserade kraft på plats förde fram att vi tillsammans måste bygga en rörelse som långsiktigt kämpar för att riva Fort Europas murar – för politikerna bygger i skrivande stund nya.

Att det finns ett sug efter politiska svar kunde tydligt ses i att 145 personer köpte Offensiv under demonstrationen och att de politiska diskussionerna handlade om mer än flyktingpolitiken.

RS avslöjade att trots deras vackra ord om allas lika värde så har tvångsutvisningarna fortsatt.
En massrörelse krävs för rätten till asyl.
Det behövs kamp underifrån för att sätta press på politikerna att avskaffa Dublinförordningen.
Det behövs en envis kamp mot rasismen och mot att flyktingar beskylls för politikernas försämringar av välfärden.

RS Borås

Röster från demonstrationen

En av de personer utan organisationstillhörighet som letat sig till P.A. Halls terrass i lördags var Adam, 30. Offensiv fick en intervju med honom just när manifestationen avslutats och folk började röra sig ner mot centrum.

Vad tycker du om manifestationen? 
– Jag är besviken. Det provocerar mig när partiernas enas om en sån minsta gemensam nämnare som att ”vi ska vara snälla och respektfulla mot de som väl kommer hit”, när det egentligen behöver göras så himla, himla mycket mer.

Vad tycker du behöver göras?
– Förutom att t.ex. höja andelen kvotflyktingar och naturligtvis ta emot de som kommer hit,  ge dem asyl – så handlar det om att vi måste skapa säkra flyktvägar.

Hur skapas säkra flyktvägar?
– Vi måste riva upp Dublinförordningen, transportörsavtalet, fysiska barriärer som exempelvis de i Ungern vi måste ge absolut asylrätt om man kommer från vissa områden. Politikerna måste riva upp sina beslut om utvisningarna och vi själva måste aktivt ta strid mot dem. Asylprocessen är inhuman och måste förkortas. Den måste bli rättssäker och human!

Hur kan man åstadkomma detta?
– Satsa resurser på det och göra asylprocessen rättsäker med tanke på hur godtyckligt det verkar vara.  Inte minst för t.ex. hbtq-flyktingarska få stanna.

Något annat du vill tillägga innan vi avslutar intervjun?
– Jag gillar inte att många av partiernas s.k. antirasism baseras på vilken nytta flyktingarna gör. De pratar om att vi föder färre och färre barn, så att vi måste ha invandring för att trygga våra pensioner. Att vi behöver arbetskraft, att många som kommer hit är välutbildade läkare och driftiga entreprenörer osv. Jag tycker att man är inne på en farlig väg när man börjar mäta människovärde i lönsamhet.