Mortaza Ahmadzadha: ”Man flyr inte om det inte finns starka skäl”

Mortaza flydde från förtryck och våld, och kämpar för rätten till asyl (Foto: Privat).

Mortaza Ahmadzadha är en 21-årig kille, boende i Sverige som hotas av utvisning till det av religiöst förtryck hårt präglade Afghanistan. Offensiv fick en pratstund med honom en regnig tisdag på Borås stadsbibliotek, och det här är hans historia: 

– Jag lämnade Afghanistan och min familj våren 2015, och då var jag16 år. Jag bodde i en liten by i Ghazniprovinsen. I oktober samma år nådde jag Sverige och sökte asyl här. Jag är fortfarande asylsökande efter mer än fyra år då jag fått avslag i samtliga instanser på de skäl jag sökt asyl för. Nu har jag fått möjlighet till ny prövning hos Migrationsverket, av nytt asylskäl, som är min icke-tro som ateist. 

Efter att jag tvingades sluta gymnasiet p.g.a. åldersuppskrivning har jag varit inskriven på flera folkhögskolor och det har varit mycket bra för mig. Jag tycker mycket om folkhögskolorna. Man träffar många olika människor och man hjälps åt och samarbetar. Jag går nu stödassistentutbildningen på Göteborgs folkhögskola och blir klar till sommaren. 

– Jag vill berätta min historia för att få förklara varför jag har lämnat mitt hemland och min familj. Man gör inte det om det inte finns starka skäl. Det har varit mycket svårt, särskilt som min mamma var sjuk och mina bröder är yngre än jag. Pappa hade ”försvunnit”, som man säger, flera år tidigare och vi förstod att han dödats. Vi är hazarer, en av Afghanistans ursprungsbefolkningar som är shiamuslimer. Vår grupp har varit involverade i strider och utsatta för politiskt förtryck från Talibanerna.   

 – Men det är också en sorg att ha lämnat sitt hem, även om det var svårt där många gånger och jag hade många problem. Jag saknar bergen, floden, dofterna, ljuden, maten, kompisar, årstiderna, högtiderna. Vem är jag nu, när jag inte har allt detta? Flykten har ett mycket högt pris. 

Nu ska jag övertyga Migrationsverket att jag är genuint övertygad ateist. Det har tagit lång tid för mig att komma fram till att jag inte tror på någon gud.  

– Redan vid 7-8 års ålder började jag fråga mina föräldrar om Gud, Koranen, mullorna, men mamma och pappa blev bara arga och straffade mig. Jag såg orättvisor och övergrepp i byn av religiösa män, och kunde inte förstå att de inte fick straff för det. Orättvis behandling av kvinnor och barn. Varför är kvinnorna så lite värda?, frågade jag mig.

 – Min familj hade hårda krav på mig att vara som andra killar och om jag inte följde de religiösa reglerna straffades jag. Vid 11-års ålder hade jag fortfarande många frågor men fick inga svar. Istället fick jag veta om Paradiset och Helvetet och jag skulle skrämmas till trogen muslim. Istället blev jag skräckslagen och ville dö för att slippa hamna i helvetet. Jag var mycket ensam. Mina föräldrar bestämde vad jag skulle tycka, tänka och känna. 

– När jag var sju år gammal skickade föräldrarna mig till Koranskola i vår by. Mullan var lärare, och började undervisa i Koranen och andra religiösa ämnen. Lektionerna var på arabiska som jag inte kunde förstå innehållet i.  När kom jag hem ville pappa att jag skulle lära mig utantill utan att förstå någonting. Mamma ville samma sak även om hon var analfabet. Det var väldigt viktigt för dem att läsa högt och snabbt som bevis för att jag kunde. Men jag ville förstå vad jag läste. Varför fick vi inte läsa Koranen på vårt modersmål?, funderade jag.

 – När jag kom till Sverige slutade jag mycket snart att be. I början var jag jätterädd att Gud skulle straffa mig men det hände inget. Jag fastar inte, går inte i någon moské och jag känner mig fri. 

I Afghanistans grundlag står det att man inte får ifrågasätta islam. Man riskerar fängelse eller dödsstraff, kanske i form av stening om man uttrycker tvivel. Jag kan inte tänka mig att dölja mina åsikter och jag vill kunna leva fri som jag vill. Detta gäller också klädsel, relationer, kulturformer som musik, böcker, film, teater mm. Jag vill inte vara begränsad och riskera mitt liv för att tänka fritt. Vad blir då meningen med mitt liv?, avslutar Mortaza.     

Tidningen Offensiv samt Rättvisepartiet Socialisterna och vår international stödjer Mortazas och andra ateisters rätt till icke-tro, och vi kämpar aktivt för att de som flyr religiöst förtryck ska få asyl, och bo i ett land med fred och frihet. Att skickas tillbaka till Afghanistan innebär ett liv i religiöst förtryck, och med tanke på de religiösa ledarnas brutalitet – riskerar Mortaza att få betala ett mycket högt pris. Att borgerliga politiker å ena sidan gråter tårar över hur förtryckande islam är, och å andra sidan för en politik som leder till att de som verkligen tar en risk när de ifrågasätter islam riskerar livet – det är ett stort hyckleri.

Annons

Mortaza Ahmadzadha: ”Man flyr inte om det inte finns starka skäl”

Mortaza flydde från förtryck och våld, och kämpar för rätten till asyl (Foto: Privat).

Mortaza Ahmadzadha är en 21-årig kille boende i Sverige som hotas av utvisning till det av religiöst förtryck hårt präglade Afghanistan. Det här är hans historia.

Jag lämnade Afghanistan och min familj våren 2015. Då var jag 16 år. Jag bodde i en liten by i Ghazniprovinsen. I oktober samma år nådde jag Sverige och sökte asyl här. Jag är fortfarande asylsökande efter mer än fyra år då jag fått avslag i samtliga instanser på de skäl jag har sökt asyl för. Nu har jag fått möjlighet till ny prövning hos Migrationsverket av nytt asylskäl, som är min icke-tro som ateist. 

– Efter att jag tvingades sluta gymnasiet på grund av åldersuppskrivning har jag varit inskriven på flera folkhögskolor och det har varit mycket bra för mig. Man träffar många olika människor och man hjälps åt och samarbetar. Jag går nu stödassistentutbildningen på Göteborgs folkhögskola och blir klar till sommaren. 

– Jag vill berätta min historia för att få förklara varför jag har lämnat mitt hemland och min familj. Man gör inte det om det inte finns starka skäl. Det har varit mycket svårt, särskilt eftersom min mamma var sjuk och mina bröder är yngre än mig. Pappa hade ”försvunnit”, som man säger, flera år tidigare och vi förstod att han hade dödats. Vi är hazarer, en av Afghanistans ursprungsbefolkningar som är shiamuslimer. Vår grupp har varit involverade i strider och utsatta för politiskt förtryck från talibanerna. 

– Men det är också en sorg att ha lämnat sitt hem, även om det var svårt där många gånger och jag hade många problem. Jag saknar bergen, floden, dofterna, ljuden, maten, kompisar, årstiderna, högtiderna. Vem är jag nu, när jag inte har allt detta? Flykten har ett mycket högt pris. 

– Nu ska jag övertyga Migrationsverket om att jag är genuint övertygad ateist. Det har tagit lång tid för mig att komma fram till att jag inte tror på någon gud. 

– Redan vid 7-8 års ålder började jag fråga mina föräldrar om Gud, Koranen, mullorna, men mamma och pappa blev bara arga och straffade mig. Jag såg orättvisor och övergrepp i byn av religiösa män, och kunde inte förstå att de inte fick straff för det. Orättvis behandling av kvinnor och barn. ”Varför är kvinnorna så lite värda?”, frågade jag mig.

– Vid 11 års ålder hade jag fortfarande många frågor, men fick inga svar. Istället fick jag veta om Paradiset och Helvetet och jag skulle skrämmas till att bli en trogen muslim. Istället blev jag skräckslagen och ville dö för att slippa hamna i helvetet. Jag var mycket ensam. Mina föräldrar bestämde vad jag skulle tycka, tänka och känna. 

 – När jag kom till Sverige slutade jag mycket snart att be. I början var jag jätterädd att Gud skulle straffa mig, men det hände inget. Jag fastar inte, går inte i någon moské och jag känner mig fri. 

– I Afghanistans grundlag står det att man inte får ifrågasätta islam. Man riskerar fängelse eller dödsstraff om man uttrycker tvivel. Jag kan inte tänka mig att dölja mina åsikter och jag vill kunna leva fri som jag vill. Detta gäller också klädsel, relationer, kulturformer som musik, böcker, film, teater med mera. Jag vill inte vara begränsad och riskera mitt liv för att tänka fritt. Vad blir då meningen med mitt liv? avslutar Mortaza.

Borås: Parti i (s)önderfall

2019 S, ett parti i kris, präglas i Borås av tystnadskultur. På bild Borås rådhus (Foto: Nicke L / Wikimedia CC).

Socialdemokraterna i Borås har under större delen av 2019 skakats av kriser och skandaler. För de som inte har järnkoll på Borås politiska intriger kommer här en sammanfattning av det som skett inför öppen ridå (källan är Borås Tidning, BT):

11 juni: BT avslöjar att flera socialdemokrater i Borås upplever toppstyrning och att en tystnadskultur präglar partiet. Samtidigt sägs kommunalrådet Malin Carlsson vara oönskad på sin post av andra inflytelserika personer i partiet. 

13 juni: BT avslöjar något som man (något missvisande) väljer att kalla ”bastuklubben”. Medlemmar är bland andra kommunalrådet Ulf Olsson och riksdagsledamoten Petter Löberg, vilka pekas ut som bakgrund till toppstyrningen av partiet i Borås. Olsson och Löberg anklagas för att med järnhand styra vilka som får uppdrag inom partiet. 

12 juni: S i Ulricehamn uttalar misstroende mot Ulf Olsson och Petter Löberg och kräver deras avgång. 

16 juni: Kommunalrådet Malin Carlsson talar för första gången ut i BT om partiets maktstrukturer och om hur det finns en ryktesspridning mot henne och andra i partiet. 

1 juli: S distriktsstyrelse beslutar att man har fortsatt förtroende för Petter Löberg och Ulf Olsson. 

27 augusti: Före detta kommunalrådet Lena Palmén väljer att hoppa av politiken. Orsaken är S agerande efter avslöjandena om männens maktmissbruk. 

9 september: Kommunalrådet Malin Carlsson anklagas för kränkande särbehandling av en tidigare politisk sekreterare.

17 september: Efter ett maratonmöte meddelar S-styrelsen att de inte längre har förtroende för Malin Carlsson. Två dagar senare anmäls hon för förtal av sin tidigare politiske sekreterare. 

22 september: Fackförbundet Kommunal vill ha bort partitoppen. Sektionsordföranden Anna Ross Leü är mycket kritisk till hur S i Borås har hanterat konflikten. Efter ett medlemsmöte den 25 september väljer Anna Ross Leü att lämna partiet. 

11 oktober: Åklagaren lägger ner förundersökningen mot Malin Carlsson. Hon åtalas inte för förtal. 

14 november: Malin Carlsson återvänder till stadshuset efter två månaders sjukskrivning.

22 november: S kommunstyrelsegrupp i Borås uppmanar Malin Carlsson att lämna sitt uppdrag. 

27 november: Sven Sawatski och Ronny Karlsson, ombudsmän för Transport respektive Byggnads, uttrycker sitt stöd för Malin Carlsson. Samtidigt uppmanar de Ulf Olsson och Per Carlsson att avgå. 

3 december: BT avslöjar att Per Carlsson, ordförande i Borås arbetarekommun, skickat in en insändare under falskt namn till BT. ”Jag har känt mig stressad, sovit dåligt och tror inte att jag tänkte klart i det skedet”, sade han till BT när han konfronterades med uppgifterna. 

4 december: Per Carlsson meddelar att han lämnar sitt uppdrag som ordförande för S i Borås. I ett pressmeddelande skriver Carlsson: ”Jag känner sedan en tid att jag inte har mer att ge, och då är det bättre att lämna över till någon annan”. 

Att intriger som dessa just nu kommer fram i ljuset och spelas upp inför öppen ridå är ett tecken på att S är ett parti i kris. Missnöjet med den förda politiken i det egna partiet gör att medlemmarna inte räds för att gå till storms i media.