Svar till Aftonbladets Eva Franchell: Varför inte stödja de som faktiskt kämpar?

Nej Eva Franchell, det är inte hamnarbetarnas fel att undersköterskor tjänar för lite.

av Katja Raetz (RS), specialistsjuksköterska

 

På självaste kvinnodagen den 8 mars ansåg Eva Franchell och Aftonbladets ledarsida att tillfället nu är rätt för en attack på Hamnarbetarförbundet. Hon menar att hamnarbetarna borde dela med sig och hennes slutsats är att det bland annat är hamnarbetarnas fel att undersköterskor tjänar för lite.

”Vi kvinnor i den offentliga sektorn kommer inte att få en krona mer för att manliga arbetare får mindre”

Jag är sjuksköterska och jag är både aktiv i mitt fack Vårdförbundet som förtroendevald och i nätverket En annan vård är möjlig som har organiserat flera aktioner under de senaste åren, bland annat men inte bara för ökade löner inom vården.

Det är inte första gången som kvinnors underbetalda arbete används för att attackera arbetarkamp i typiskt manliga yrken. Så hände även när sopgubbar strejkade i Stockholm 2017 mot drastiskt sänkta löner och försämrade arbetsvillkor.

Det är bara att upprepa det som jag och många kollegor med mig sa då: Vi kvinnor i den offentliga sektorn kommer inte att få en krona mer för att manliga arbetare får mindre. Tvärtom. Det är en uppmuntran för oss alla oavsett kön att det visar sig, som hamnarbetarna gjort, att kamp lönar sig.

Vem är det som sätter lönerna? När en läser Eva Franchells ledare kan en få känslan att det är hennes manliga kollegor som sätter de kvinnligas löner och ger mer till sig själv.

Nu arbetar inte jag som journalist, men det är väl ändå chefer och i förlängning ägarna som bestämmer lönerna?

Om vi då går tillbaka till den offentliga sektorn är ägarna till stor del antingen privata vård- och omsorgskoncerner eller Sveriges kommuner och landsting (SKL). Här ligger makten över kvinnolönerna och det är här vi behöver utöva trycket, inte mot våra manliga kollegor. Om Eva Franchell menar allvar med att kvinnolöner ska upp borde hon vara först med att stödja protesterna mot inskränkt strejkrätt.

Jag minns mycket väl, även om det är ett antal år sedan, hur Vårdförbundets strejk kallades för en ”lyxstrejk” i media och att det ständigt gjordes försök att så splittring mellan sjuksköterskor och undersköterskor. Nu görs samma sak igen och vem gynnas av det?

Är det inte dags för Aftonbladets ledarredaktion att stödja de som faktiskt tar kampen för fackliga rättigheter och bättre villkor?

Annons

Den röda tråden genom 1:a maj

Sedan 1890 har 1 maj varit arbetarnas kampdag. Det var den internationella socialistiska organisationen (Andra internationalen) som vid sitt grundande 1889 beslöt att gemensamma demonstrationer för 8-timmars arbetsdag skulle hållas på 1 maj året därpå. Några år senare (1893) uttalade den Andra internationalen att 1 maj-demonstrationerna skulle utgöra en självklar del i kampen för att välta klassamhället över ända och skapa en värld i fred.

”Det är liksom okej att slita ut oss”

För några vecka sedan skrev sköterskorna på E71, canceravdelning på Borås sjukhus, ett öppet brev till chefer och politiker. Brevet förklarade den ohållbara situationen med brist på sjuksköterskor, med allt vad det leder till i form av söndersliten personal och patienter som lider i onödan. Offensiv träffar Carina. Tidogare var hon  sjuksköterska på E71, och nu på en av sjukhusets psykiatrisk vårdavdelningar. 

 

— På min avdelning var vi underbemannade redan tidigare. Nu har fyra sjuksköterskor sagt upp sig. Vi är så få kvar att vi inte kan få ett schema att rulla. Och hela psykiatriska kliniken har ju brist på sjuksköterskor, precis som på många andra ställen på Södra Älvborgs sjukhus. Ingenting görs för att komma tillrätta med det. Situationen på E71 verkar vara ännu sämre nu än på den tid jag jobbade där. Ledningen har samma attityd mot personalen. Vi sjuksköterskor är utbytbara, och det är liksom okej att slita ut oss. Det görs ingenting; man pratar om sjuksköterskebristen överallt och hela tiden, men man gör ingenting för att förändra det, säger hon med eftertryck. Och när man som anställd säger det att höja lönen, då har nog de ovanför oss gått i någon skola där de lärt sig att få säga ”det är inte lönen det beror på”. Vem du än pratar med i ledningen så kommer det som ett mantra, att det är inte lönen det beror på. Det är fascinerande. Man pratar om karriärmöjligheter m.m, men till sist är det lönen som spelar roll. Och höjs lönen, då kommer fler sjuksköterskor, och då blir arbetsmiljön bättre. Det hänger ju ihop. Belastningen skulle minska, och det skulle göra att man inte är helt slut när man kommer hem. När jag jobbade på E71 var det ett fruktansvärt tempo, det var omänskligt. Man får aldrig göra nånting utan att bli avbruten. 

 

— Sättet som scheman är upplagda på gör att heltidstjänster sträcker sig över dygnets alla timmar. Det gör att det blir svårt att få ihop det för tex ensamstående. Många orkar inte heltid. Och om man som nyutexaminerad inte orkar , då är det nåt som är galet!

 

Om vi pratar lite om motrörelsen? 


— Jag är facklig företrädare på psykiatriska kliniken. Det finns ju en lag där det står att arbetsgivaren ska se till att det går att arbeta och må bra samtidigt. Men det är väldigt långt borta. ”Det är viktigt att arbetsgivaren skapar förutsättningar för arbetstagaren att göra den uppmärksam på höga brister”, står det skrivet i deras direktiv. Men det är bara prat. Ett exempel på att de inte lyssnar på oss är att Västra Götalands-regionen vägrar ta in hyr-sjuksköterskor före sommaren, trots att vi larmat om att det behövs nu. Folk orkar inte jobba på sjukhuset i Borås. Under de två år jag jobbat på psykiatriska kliniken har tio sjuksköterskor valt att sluta.

 


När vi pratar om resurser till vården har Carina ha koll på vad som ligger bakom den nedmontering som pågått under en lång tid nu. Att regeringen med våra skattepengar räddade bankerna under finanskrisen, medan offentliga sektorn stod för notan, ser hon som den riktiga anledningen till vårdens kris, och passar samtidigt på att ironisera över rasisternas försök att skylla på invandrare allt från nedmonterad välfärd till våldtäkter.



 

Vad är lösningen?
 — Höj lönerna! Det gör att sjuksköterskor stannar, och lockar andra, avslutar hon. 


RS/Offensiv tycker att Carina gör många bra poänger. Vi säger:
·         Högre löner till sköterskorna!
·         Arbetarna ska ha makt över sina egna scheman! 
·         Fasta anställningar istället för inhyrd personal! 
·         Ett riksomfattande vårduppror, där personal, patienter och anhöriga tar strid!

 

Bekräftat: 3 000 jobb försvinner

Ytterligare 3 000 jobb bort på Ericsson. Det betyder att vart femte Ericssonjobb i Sverige försvinner. Värst drabbas Borås och Kumla när all tillverkning läggs ned och produktionen avvecklas istället för att utvecklas.

År 2000 hade Ericsson över 42 000 anställda i Sverige. I början av detta år hade antalet Eericssonanställda i landet minskat till drygt 16 000. Nära 27 000 jobb har alltså försvunnit. Och nu ska vart femte Ericssonjobb försvinna – ytterligare 3 000 jobb. De nya jobbneddragningarna innebär i praktiken att bolaget längre kommer att ha någon produktion i landet.

Det är inte så att Ericsson gått med förlust. Under samma tid som jobbslakten I Sverige pågått har man redovisat rekordvinster. Enbart under fjärde kvartalet i fjol gjorde Ericsson en vinst före skatt på 10,3 miljarder kronor. Det kan jämföras med vinsten på 5,8 miljarder kronor motsvarande period året innan. Vinstlyftet fick bolagsstyrelsen att besluta om höjd aktieutdelning. Hela 12 miljarder kronor fick aktieägarna delar på i våras, ,”3,70 kronor per aktie, vilket kan jämföras med utdelningen i fjol på 3,40 kronor per aktie. Sett ur ett längre perspektiv är ökningen ännu större .2009 delade Ericsson nämligen ut 2 kronor per aktie” (Svenska Dagbladet den 8 februari i år).

Ägarna plundrar bolaget och skär ned för att få upp aktiekursen. Kapitalisternas rovdrift sker på de anställda och orters bekostnad. Ericsson och andra storbolag bör ägas gemensamt och styras av de anställdas organisationer på så sätt kan resurser och den samlade kunskap som finns komma hela samhället till del. Ericsson har expanderat i andra länder. Redan 2009 försvann all masstillverkningen i Sverige. Masstillverkningen sker numera istället i ett par fabriker i Kina. Den kvarvarande produktion som finns i Borås vill bolaget flytta till Ungern där lönerna är låga och Orbán styr med järnhand. 

Nedläggningen innebär, inkluderat de underleverantörer som drabbas, att 1 000 arbetstillfällen försvinner från Borås. Hela fackföreningsrörelsen i Borås måste samlas till strid för jobben.Det omedelbara svaret på bli en massdemonstration följt av förberedelser för andra aktioner. Inga jobb får försvinna innan ersättningsjobb är ordnade är ett minimikrav.

Försvinner Ericsson från Borås?

I början av förra veckan avslöjades hemliga dokument, som visade att telekomjätten Ericsson skulle lägga ned all sin tillverkning i Borås och Kumla. Tusentals jobb riskerar att försvinna. Värst drabbas Borås. 

Enligt Borås Tidning riskerar 800 jobb försvinna i staden när företaget lägger ner sin tillverkning av minilinkar i Sverige. Anledningen till nedläggningen är att företagsledningen vill spara pengar. I förlängningen är det mer än 800 jobb som hotas, eftersom underleverantörer kommer att mista uppdrag. Ericsson har stor betydelse i Borås, då företaget är stadens största privata arbetsgivare.

-Om det är substans i ryktena är jag besviken. De som drabbas bör ju meddelas först. Responsen från ledningen har varit att inte kommentera. Kollegorna blir nedstämda och förbannade. Folk försöker tyda budskapet. Vi kommer nog få ett konkret besked innan kvartalsrapporten – vi får stå ut med att inte veta fram till dess, helt enkelt., säger en av de arbetare på Ericsson i Borås som Offensiv pratat med.

Finns det något möte inplanerat?

– Nej, inget. Inte ens den lokala företagsledningen vet ju någonting konkret ännu. Men antagligen kommer väl några politiker hit och gör en grej, ger massa löften och så.

En annan arbetare säger till Offensiv:

– Man har ju haft en känsla ett tag nu om att det ska hända något Det kan ha varit grejer som tyder på att de kommer att skära ner, redan innan sommaren. Det har skjutits upp två gånger, men nu blir det kanske av.

En tredje arbetare är inne på samma spår:

– Vi har länge vetat om att något sånt här skulle hända, så när detta läcktes blev jag inte förvånad. Rykten har ju spridits under dagen, men jag väntar på ett officiellt uttalande – för rykten kan man ju inte lita på. Stämning bland kollegorna är tryckt. Men man har ju länge fått intrycket att detta kommer att hända förr eller senare, så någon överraskning är det väl egentligen inte.

– Först får man höra hur företagets chefer tagit ut mångmiljonbonusar, sedan att de ska lägga ner fabriken här i staden. Det är klart att man blir förbannad, citeras pensionären Claes-Håkan Hansson i Dagens Nyheter den 22 september.

Arbetarna måste nu förbereda sig på att ta strid för jobben, om det nu visar sig vara substans i avslöjandet. När SAAB-fabriken i Trollhättan lades ned 2009-2011 bjöd aldrig facket upp till kamp; en symbolisk demonstration arrangerades i början av 2009. men den blev mer ett sorgetåg än en samling till kamp.

Rättvisepartiet Socialisterna och Offensiv menar att ägarna till Ericsson och deras ledning måste utmanas på allvar. Strålkastare måste riktas mot direktörernas bonusar och företagets vinster. Det behövs en riktig kampanj för jobben med omedelbara demonstrationer, beredskap för strejker och ockupationer. Det behövs demokratiska och kämpande fackföreningar.

Byggstrejken i Borås

   
 
Fackförbundet Byggnads strejk blev till sist verklighet, då Byggindustrin (BI) vägrade gå med på fackets krav. Dessa krav var bl.a. att det blir att slut på lönedumpning, slut med underleverantörer, fler kvinnor och nya svenskar på byggena, och en lönehöjning på 3,2 procent.

Offensiv träffar två strejkvakter utanför bygget på Pallashuset, Erik och Sandor.
Alla tio strejkande där står strejkvakt i 2,5-timmarspass.
– Jag blev besviken på att BI, arbetsgivarnas organisation, inte gick med på våra krav, säger Erik.

Offensiv: Kommer ni att ha fackliga möten under strejken? 

– Vi kommer inte ha fackliga möten, men vi får information och uppdateringar om vad som händer hela tiden.
Enligt Erik är strejkmoralen hög bland kollegorna.
– Tio på denna byggarbetsplats är i strejk. Den 19 april kommer den att utvidgas, och då blir det nog fler strejkande på fler arbetsplatser.
– En kollega har varit i branschen i 35 år men har aldrig strejkat. Så det är på tiden att facket gör något.
– Man ser på arbetsplatsen att folk inte har rättvisa villkor. De har inte kollektivavtal. Och det är ju en av frågorna denna strejk handlar om.
– Runt frukostbordet diskuteras mycket men folk GÖR aldrig nåt. Så det är väldigt skönt att detta strejken blev av.
– Enda sättet att påverka folk är att bli aktiv. Det hjälper inte att sitta och gnälla, fortsätter Erik. Man strejkar för alla, inte bara för sig själv. För att det ska vara rättvist. För att vi som arbetar ska vara med och dela på företagens vinster.
– Stödet är stort bland kollegorna som jobbar på andra företag.

På Hestra står bygget också still. Offensiv träffar Felix och Alex.
Felix säger till Offensiv: 

– Vi strejkar för trygga anställningar. Men också för att det ska bli jämställt här. För att få ha kvar ackorden och för att det ska vara ordning och reda på jobbet. Här strejkar nio snickare.

Offensiv: Har någon från facket varit här och informerat? 

– Vi har haft en här från Byggnads som informerat. Och vi har kontakt, de kommer hit lite då och då. De flesta litar på att förhandlarna ska göra jobbet. De möter nog varandra halvvägs innan helgen. Det känns att vi har ett stöd bland allmänheten. Många av bilarna som åker förbi här utanför bygget tutar och gör tummen upp. 

– Vi får väl bara hoppas på att Byggnads inte viker ner sig för lätt, säger Alex innan vi avslutar. Att de inte backar.

Nedskärningar skördar liv

De konstanta nedskärningarna inom psykiatrin leder till en snabbt förvärrad situation för såväl anställda som brukare.

Sjukvården i Borås fyller inte de behov som finns. På ett flertal grenar av verksamheten leder otillräckliga resurser till att anställda, patienter och anhöriga råkar ut för saker som inte skulle behöva hända.

 

Att Södra Älvsborgs sjukhus (SÄS) i Borås drabbas av överbeläggningar och inställda operationer är inget nytt. För det första finns det en ständig brist på sjuksköterskor – både på medicinavdelningarna, på kirurgin och inom psykiatriverksamheten. Detta ställer till problem året runt för personalen och för patienterna. Och varje jul/nyår samt sommar blir denna brist ännu större.

 

Detta drabbar förstås både personalen och patienterna. Många sköterskor drabbas av fysiska och psykiska stressjukdomar. De tvingas jobba övertid, och de känner starka olustkänslor av att inte kunna finnas till så mycket som de skulle vilja för patienterna. De får för lite sömn, toalettpauser hinns inte med. Även kost och motion blir underprioriterade områden samtidigt som stressen ökar – vilket i sin tur ökar risken för att de drabbas av sjukdomar, som skulle behöva ytterligare fler vårdplatser och ännu mer pengar.

 

Att patienter som utsätts för onödigt lidande, vårdskador och i vissa fall till och med dör som en följd av resursbristen borde vara oacceptabelt.  Det är något som återkommer varje jul/nyår och varje sommar. Det är alltså inget oväntat problem. Men eftersom inga pengar skjuts till, är detta någonting som regionledningen kallt räknar med.

 

En annan följd är överbeläggningar:

– Våra 254 vårdplatser för de kroppsligt sjuka skulle behöva vara 290, säger Lars Rex, chefsläkare.

På de psykiatriska avdelningarna är läget ännu värre. Tvåbäddsrum har blivit fyrbäddsrum. Och inte genom att bygga ut tvåplatsrummen – utan genom att helt enkelt köra in två extra sängar i ett tvåbäddsrum och måla extra siffror på väggarna.

• Människor som befinner sig i en krissituation ska verkligen inte behöva dela rum med ens en enda annan person. Den behöver lugn och ro för sitt tillfrisknande, säger en mentalskötare på en av de låsta avdelningarna till Offensiv.

I takt med att personalbristen ökat har även bältesläggningarna kommit tillbaka. Den var bannlyst ett tag, men i takt med att resurserna minskat  har den blivit vanlig.

 

På Island är bältesläggning förbjudet. Istället finns ett s.k. insatsteam. Ett insatsteam bestående av en grupp på fyra sköterskor med specialistkompetens inom krishantering, som dessutom är fysiskt starka, vilket innebär att de kan hålla en våldsam eller självskadande person utan att bruka våld.  Insatsteamet ska kunna vara på plats på 30 sekunder och prata patienten till sans och hålla fast denne i de 3-30 minuter som ett krisläge brukar ta. Att brotta ner en psykiskt skör, skrikande och protesterande patient på golvet, spänna fast henom med bälten över hela kroppen, på en brits i ett stort, kalt rum är djupt traumatiserande, och är inte något som för läkningsprocessen åt rätt håll. Även för de vårdarbetare som spänner fast den maktlösa och förtvivlade patienten blir upplevelsen ett trauma.

– Det är ingen uppgift för oss vanliga skötare. Jag trodde att det skulle kännas mindre obehagligt efter första gången, men varje patient är en ny människa. Det är obeskrivligt hemskt, säger en mentalskötare som Offensiv talat med.

 

Patienter skrivs ut för tidigt, vilket – i bästa fall – leder till att de tvingas tillbaka efter kort tid. I sämsta fall leder det till att de avlider redan i hemmet – eller innan de ens kommer dit. Detta gäller såväl patienter från somatiska som psykiatriska avdelningar.

En ung kvinna som tvångsvårdats inneliggande på psykiatrisk avdelning – men lyckats rymma – befann sig i bara strumplästen ute i decemberslasket, lutandes över räcket till en av broarna över Riksväg 40 i Borås, inte långt från sjukhuset. Hon hindrades från att hoppa av en förbipasserande person, som tog tag i henne, höll fast henne och pratade med henne tills polis kunde tillkallas av ytterligare en förbipasserande.

– Ja, detta var ju inte direkt den första i år, om man säger så. Men det var ju tur att idag var en sån dag vi hann fram innan hon hoppade. Annars får vi skrapa upp dem från asfalten, säger en av poliserna till Offensiv.

 

-Det är ju själva fan att de inte kan hålla koll på sina patienter däruppe, fortsätter han och nickar bort mot Brämhultsvägen, där Barn- och Ungdomspsykiatrin ligger.

 

Polisens syn på saken lämnar en del i övrigt att önska. Istället för att skuldbelägga personalen, menar Rättvisepartiet Socialisterna att felet ligger högre upp. Vi tycker att en på allvar bör ställa sig frågan om varför folk med självskadande beteende lyckas ta sig ut. Hade läkaren tid att sätta sig in i fallet, när flickan blev inskriven? Hade hen fått tid att sätta sig in i flickans situation – eller hade hen p.g.a. alltför stor arbetsbelastning tvingats hasta igenom fallet? Hade hen av stress missat viktiga tecken på hur dåligt flickan mådde? Och hur såg det ut bland personalen som fick ta hand om flickan när hon blivit inskriven? Fanns tillräckligt med personal för att kunna ge extravak till alla som behövde – eller var de underbemannade, precis som på resten av sjukhuset? Har det funnits tillräckligt med ekonomiska resurser i samhället för att utbilda studenter i frågan? Har det funnits nog med ekonomiska resurser för att anställa folk med rätt utbildning? Har personalen fått vara fastanställd på en och samma avdelning tillräckligt lång tid för att lära känna avdelningens rutiner och dess eventuella brister?

När en person bedöms vara en risk för sig själv ska hen ha extravak – det betyder tillsyn dygnet runt, att hela tiden ha en personal på högst två meters avstånd, vare sig patienten sover eller gör toalettbesök. Varför den just den här flickan inte satts på extravak kan ingen veta utom de ansvariga själva, och de har tystnadsplikt gällande alla sina patienter.

– Av hänsyn till sekretesskäl och den personliga integriteten uttalar vi oss inte i enskilda fall, förklaras från sjukhusledningens sida.

Men oavsett vad som orsakade just den här rymningen – undermålig bedömning p.g.a. att inskrivningen sköttes av en en stressad stafettläkare – eller bristande   uppsyn p.g.a. underbemanning på avdelningen – så handlar det till syvende og sidst om brist på ekonomiska resurser. En brist som gör att polisen får ”skrapa upp resterna” av människor från den motorväg som går rakt igenom Borås.

 

Så varför är det såhär dåligt, när det bevisligen finns pengar i Sverige – trots att nedskärningspolitikerna hävdar motsatsen. Faktum är att det aldrig funnits så mycket pengar som nu i Sverige.  Storbolag, banker och superrika badar i pengar. De fyra storbankerna – Handelsbanken, Nordea, SEB och Swedbank – gör en vinst på nära 275 miljoner kronor per dag. På ett år blir det mer än 100 miljarder kronor, vilket motsvarar över  11 000 kronor per invånare i hela Sverige.

Tillsammans gör storbankerna i år en sammanlagd vinst på över 100 miljarder kronor – mer än 11000 kronor per invånare i Sverige! Problemet är att dessa pengar inte gör någon som helst nytta för vanligt folk när de ligger hos bankerna. För ett rättvist samhälle krävs en satsning på det som gynnar oss alla – inte bara de redan rika.

Rättvisepartiet Socialisterna menar att strid för en human vårdapparat måste tas av de som lever med den dagligen. Vårdarbetare bör genom facklig organisering resa krav och ta till stridsåtgärder för att förbättra sin arbetssituation. Om inte fackföreningsledarna kämpar är det upp till gräsrötterna att aktivera sig själva. Om arbetssituationen förbättrades för de anställda, om pengar sköts till ovanifrån, så skulle vården för patienter ha möjlighet att bli bättre. Även de patienter som är starka nog att aktivera sig borde erbjudas möjlighet att organisera sig i patientfack, tillsammans med närstående. På så vis skulle kamp kunna utgå från två punkter, som gör gemensam sak för gemensamt intresse – det som brukar kallas solidaritet. ■